Trettioåtta
Maken är, liksom de flesta män i släkten, animalian. Eller vad det nu kan heta när en festmåltid absolut måste bestå av en stor blodig köttbit. Så jubileumsmiddagen intog på en argentinsk restaurang. Gott, men inte lika gott som på Texas Longhorn. Men nu vet vi det.
Det blev lite prat om gammalttebaks och helt plötsligt, medan jag var på toa, dök mina urinprov upp. Hur Tvåan mer än en gång under uppväxten hållit på att svepa ett glas i tron att det var äppeljuice. Varför detta misstag? Hur många gånger hade vi äppeljuice och varför skulle jag i så fall lagra den glasvis i kylen?
Den naturliga förklaringen till mitt, till synes udda beteende, var de ständigt återkommande urinvägsinfektionerna. Och att det var meningslöst att uppsöka läkare utan ett vettigt urinprov i näven. Urin, som legat åtminstone fyra timmar i blåsan och fött upp bakterier under tiden så att labbet kunde odla vidare. Blev jag pissnödig tre på natten var det bara att spara dropparna i kylen.
Inte klokt vad de stackars små liven fått hantera besvikelser under uppväxten. Ingen äppeljuice - bara piss. Men de hade vänligheten att presenta oss med en bräda i favoritmönstret virrvarr m m.
