Blandade känslor
Idag är säsongens första Let's Dance. Ett program som ger mig en bitter bismak. Inte för att jag någonsin följt det. Men ändå. Någon gång under förra säsongens näst sista program låg Trean och dog i soffan i sitt eget vardagsrum. Helt tyst, utan att Svärdottern märkte det.
I sovrummet låg hon och tittade på när Tina och övriga svängde runt på dansgolvet. Vägg i vägg låg Trean, som sa sig hellre vilja se några Sopranoavsnitt. Sista livstecknet var under ett reklamavbrott, där man körde en trailer för programmet "Hjälp" och Svärdottern ropade "Ska vi se på Hjälp tillsammans?" och fick ett mumlande svar tillbaka. Vid nästa reklamavbrott upptäckte hon att han var helt livlös.
Maken, som har minne som en fiskmås, tyckte att vi skulle ringa Svärdottern och barnbarnen om programmet. Speciellt barnbarnen tycker att tävlingar är roliga. Men om jag har blandade känslor inför programmet, så misstänker jag att Svärdotterns hållning är ännu svalare.
Det blir väl svårt att uppleva programmet som underhållning när det är förknippat med tunga minnen. Är programmet tillräckligt bra för att det ska vara värt det?
Å jag tappar andan när jag läser. Vad kan jag säga annat än att jag ofta tänker på er och vad som hänt ern
Åh vad hemskt, det skall hon inte se på igen.
Igår var det precis ett år sedan Svärdotterns mamma dog, så hon och hennes syskon spenderade sena eftermiddagen åt ett besök på Skogskyrkogården. Både till mammans och Treans grav.
Efter det var ingen i form för någon underhållning alls utan ägnade sig åt varandra istället.
(Vi såg på Kobra)
