Desperate Housewife
Nu står andra pajomgången i ugnen. Det ryms bara två i taget så bakandet lär väl ta bättre delen av den här söndagen. Men jag växlar mellan kök och badrum, där veckans tvätt har tornat upp sig.
Senaste veckan har jag varit nattvandrare. Helt ofrivilligt. Makens snarkande har nått oanade höjder. Han snarkar t o m när han ligger på mage och då blir hela sängen en vibrerande resonanslåda. Outhärdligt är bara förnamnet. Jag gjorde ett tappert försök att spela in några minuter med digitalkameran som bevis, men det gjorde inte konserten minsta rättvisa.
Inatt sov jag i en av barnens sängar och vaknade med nackspärr. Den sängen är alldeles för hård för att min axel ska sjunka ner i madrassen, när jag ligger på sidan.
Snarkskenan har varit spårlöst försvunnen några månader och nu har jag varit på jakt. Maken påstår att han letat under sängen. Ha! säger jag. När jag höjde upp huvudändorna på sängarna och lös in under, vad låg i dammet insnodd i sladdhärvan? Jo, mina försvunna reservglasögon, som varit borta snart ett år. Men inte bara de utan även tortyrredskapet bettskena.
Den som söker, hon finner och i natt ska jag sova i min egen säng utan öronproppar. Den som snarkar får nattvandra!
Jag har också spelat in min makes högljudda snarkningar mitt i natten för att ha som bevis, men det låter bara fjuttigt när man lyssnar i dagsljus dagen efter. Jag vet inte vilken teknik jag ska använda för att inspelningen ska ha ett bra bevisvärde.
Det är obegripligt att en inspelning blir så mesig. En katt eller bebis låter värre.
(Jag försökte kommentera kommentaren för en halvtimme sedan)
