frktjatlund

På något sätt har jag levt flera liv. Det känns så på något vis. Saker som hänt, platser jag bott på, jobb jag haft; ibland kan jag känna det som om det är någon annans upplevelser eller erfarenheter. Som en film jag sett, en bok jag läst eller något jag hört berättas.

Mina fem första år i Hökarängen måste ha varit någon annans förskoleår. Visst finns det scener i min hjärna där jag, ihop alla gårdens barn, stod på bergknallen vid Fagersjövägen och skrek det hotfulla krigsropet "Ia, ia, ia-ia, bom, bom, bom" till barnen från Hovmästarvägen.

Men är det jag kommer ihåg därifrån verkligen minnen av händelser? Eller är det minnen av minnen eller minnen av historier, som vi syskon återberättat för varandra?

Och åren med Styvpappan, hur var de egentligen? Syrrans och mina minnen är så totalt olika. Händelserna överensstämmer, men inte slutsatserna och känslorna runtomkring.

Småbarnsåren, alltså mina barns uppväxt, känns också långt bort. Både i tid och rum. Nästan så att jag inte kan uttrycka mig tvärsäkert om någonting utan att få en uppfordrande blick eller två om avkomman är i närheten.

Här minns jag med säkerhet att vi bott. Länge. Inte så tidigt som 1963 när det fortfarande var vänstertrafik, spårvagnar på Hornsgatan och 53:ans buss passerade utanför. Nej, vi flyttade hit 1992 och bor fortfarande kvar. Några hus har försvunnit och andra tillkommit. Trafiken är betydligt tätare. Men annars är det sig ganska likt. Vad jag kan minnas, i alla fall.