frktjatlund

Så är då äntligen det lilla arvet skiftat och pengarna har landat på kontot. Det betyder att digitalkameran är betald utan räntekostnader. Sen får vi komma överens om vilka hål övriga pengar ska stoppas i.

För två år sedan lyckades jag gå ner 35 kg. Tyvärr har jag inte kunnat hålla det utan sakta men säkert lagt på mig hekto för hekto, så att jag har återtagit hälften igen. Och det går inte lättare att bryta den uppåtgående trenden nu när jag är tvungen att åka kommunalt till jobbet istället för att gå. Det är bara att hoppas på att foteländet bättrar sig.

Förutom fotproblemet, så håller jag på att bli förkyld. Jag som tillhör de inbillningsfriska och avskyr att vara borta från jobbet och det var åratal sedan jag var sjukskriven. Det har hänt att jag jobbat hemifrån, men det blir inte riktigt samma sak. Det är svårt med arbetsdisciplinen när hela hemmet ropar på åtgärder.

Det är så det känns. Förmodligen har fotvalvet säckat ihop efter min arga långpromenad från morsan i veckan. Somliga blir straffade genast. Nu värker det i alla fall inte hela tiden, utan bara när jag stått för länge. Gå annat än inomhus är inte att tänka på. Får se om jag blir tvungen att jobba hemifrån.

Vi var barnvakter fredag-lördag. Lillkillen vaknade redan kl 5:30. M hade vänligheten att tillbringa morgontimmarna med honom i vardagsrummet medan jag slumrade vidare. Så gott det nu gick med en spik i foten. H var här på kvällen med S och kusinerna hade jättekul ihop. Lillkillen L var mycket förvånad över att S kan prata numera.

När L skullen kissa ropade han att det var fel på toan. Något av barnbarnen hade slängt i två obegagnade toarullar. L sa: ”Det är nog S, eftersom hon är så busig”. Jag tror att det var L själv, men lät det hela bero.

Vi var tvungna att ge återbud till en middag/samkväm hemma hos IM på grund av min fot. De bor i Gamla Stan, fem trappor upp utan hiss. Vi har aldrig varit i deras nya lägenhet, så det var en missräkning. De har lyckats avveckla flera ”klassiska” stockholmsadresser, Bastugatan, Fjällgatan och nu Gamla Stan.

Nya kvasten (hösta hönset) slår till. Idag blev vi informerade om att ledningen har för avsikt att rekrytera ytterligare en person till vår avdelning (systemutveckling). Det känns lite shaky. När jag kom till gruppen var den dubbelt så stor som idag. Det var inte bra. Allt var mycket mer ineffektivt. Om det uppstod problem någonstans i systemet så tog felsökning mycket längre tid. Berodde det på någon förändring som lagts in, som man inte kände till? Dubbelt så många gjorde dessutom hälften så mycket. Det tog att pinka in revir. Nu känns det som vi har våra givna roller och positioner och kan jobba på.

Min syrra, som är betydligt mer social än jag, berättade att hon har en granne som inleder alla samtal med högljudda klagomål på vädret. Antingen är det skitväder eller för kallt/varmt eller så regnar det småspik, för torrt, blåsigt och vad det nu kan vara för fel.

Syrran bestämde sig för att förekomma grannen med att själv börja samtalet med ”Vilket härligt väder!”. Gubben ryckte till och hummade några gånger tills han kom på ”Men igår var det riktigt skitväder”.

Lillsyrran ringde och undrade om jag kunde titta in till mamma efter jobbet. Visst, sa jag och tog tvär+tunnelbanan dit klocka sex. När jag kom satt modern och väntade på att hemtjänstpersonalen skulle komma. Nu kommer de bara en gång per dag och det är när det är dags för lunch. Nej, nej, de skulle strax komma, sa mor. Inte, då. Till slut fick jag tillåtelse värma soppan och hon fick i sig några skedar.

Sen babblade morsan på oavbrutet, osammanhängade och såg sårad ut om man inte verkade tillräckligt intresserad. Till saken hör att om det hon berättar är sant, så har man alla gånger hört det förut. Om man inte gjort det, så kan man vara ganska säker på att hon ljuger. När det gått över en timme, sa jag att jag måste hem. Då blev hon riktigt förorättad över att jag inte ville höra allt hon hade på hjärtat.

Min moder kommer att gå till historien som en av den mest självupptagna människa som någonsin levat. Och nu när hon är gammal och skröplig tycker hon förmodligen att omgivningen ska stå ut med vad som helst. Hon har en teknik att fylla etern med sin egen röst. När hon inte kommer på vad hon ska säga så fyller hon ut tomrummet med ”Men i alla fall så …” eller ”Nu ska du få höra …”.

När hennes man levde hade de många vänner och bekanta. Mycket för att han var trevlig och de var gästfria med mat och alkohol. Nu har flera av dem dött och de som fortfarande lever orkar inte med att umgås med morsan. Hon begriper inte varför ingen hör av sig, fast man tycker att det är uppenbart. I hennes sällskap sker inget tankeutbyte.

M pratade med sin mamma minst en gång om dagen, när hon levde och tycker att jag hör av mig alldeles för lite till min mor. ”Du har ingen rätt att gråta när K är död” brukar han säga och medan jag satt där vid köksbordet hos henne tänkte jag att det kommer jag inte att göra och kände mig snudd på som en psykopat.

Jag träffade en kvinna vid ett tillfälle och en av hennes första frågor var om min mor levde. När jag svarade ”ja” tyckte hon att jag borde vara jättelycklig. Hennes mor dog när hon var liten och hennes uppfattning var att en mamma borde vara sin dotters bästa vän. Jag tänkte, i mitt stilla sinne ”Du känner inte min mamma”.

För att rensa hjärnan kände jag mig tvungen att promenera de sju kilometrarna hem. Det var lite jobbigt i snömodden. M tyckte att vi kunde gå ut och äta. Men eftersom vi blev bortbjudna i söndags hade vi en massa mat i kylen som behövde gå åt. Så det blev lax och sallad hemma.

Vi var och kollade på Peter Carlsson & Blå Grodorna igår kväll tillsammans med M:s bror med fru. Äldre brorsan skulle också med, men han låg på sjukhus för ryggskada. Som tur var gick hans biljetter åt, så det blev ingen ekonomisk förlust. Det var fullsatt och en väldigt trevlig föreställning. Före konserten åt vi teatermeny på Duval och efteråt spädde vi på med lite dryck på en sunkig pub.

Vi brukar alltid avhandla våra respektive problembarn och vad de har lyckats göra sedan vi såg senast. Ett riktigt pity-party med andra ord. Faktum är att det känns mycket lättare efteråt. Det finns andra som har problem och ibland värre än våra.

Jobbet har varit sisådär senaste tiden. Jag tycker att jag få hålla på och ”torrsimma” medan jag väntar in att andra ska bli med sina bitar. Vissa dagar känner jag mig lika välkommen som en fläskläpp.

Modern har kommit hem från sjukhus och idag var jag och syrran där. Igår kväll hade syrran pratat med mamma på telefonen och då hade hon varit helt förvirrad och trott att hennes döde make hade uppstått. Idag verkade hon mer sansad, men det är inte riktigt krattat ända fram längre.

Innan jag drog iväg imorse hade jag städat och medan jag var borta hade M röjt ännu mer och köp frukt och lagt upp i skålar. Man borde alltid ha det prydligt, det verkar rent nervlugnande.

Äntligen ny bänkbelysning i köket. Efter veckor av födslovånda och utflykter till Clas Ohlsson kom halogenspottarna på plats. Resultatet är över förväntan, men det krävde 5 timmars ryggläge på diskbänken för M. Spotlighten sitter monterade på ekplankor, som matchar de nya bänkskivorna. Nu återstår ”bara” målningsarbetet.