frktjatlund

Nej, jag badar inte gärna bastu med kollegor. Inte ens om det bjuds på gratis öl. Så bekväm är jag inte med mig själv i avklätt tillstånd. Jag tar igen mig på rummet istället och blickar ut över sjö och badbrygga.

En gång om året är det användarkonferens och hela avdelningen drar ut till något trevligt slott norr om stan. Det spelar ingen roll hur länge allt rullat felfritt på jobbet, nog kan man ge sig fasen på att det blir problem just när alla är borta.

Precis just idag så försvann fem stora betalningar i cyberrymdens svarta hål. Är jag förvånad eller är jag förvånad? Desperat felsökning under konferensens första timme och vi fiskade upp en halv mille ur Marianergraven och kunde skicka pengarna till rätt mottagare. Visserligen med en dags försening.

Årsmötet är avklarat och jag befriades från min plats i valberedningen. Inte en dag för tidigt. Jag är inte alls bra på att bereda valar, helt enkelt.

Här - vid 18:47-tiden - gjorde jag flera försök att logga in på blogg.se. Utan framgång. Jag blir så in i bomben less på sajten. Att man inte kan få tekniken att fungera. Hur svårt kan det va?

Nu är middagen uppäten, danserna dansade och drinkbiljetterna förbrukade. Återstår bara att bekanta sig med hotellsängen och förtränga ventilationsbruset från luftkonditioneringen.

Maken går på kurs och det är jättejobbigt. För mig, alltså, eftersom han tror att jag vill lära mig det han tillägnar sig på dagarna. Hur man drar elledningar och kopplar kontakter och varför man måste ha jordfelsbrytare.

- Vet du hur många ohm människokroppen pallar med. Och vet du när en jordfelsbrytare löser ut.
För att jag verkligen ska förstå så ritar han kopplingsscheman och håller förhör om vilken färg som fas, nollan och jorden ska ha.

- Sorry! Couldn't care less. Säger mitt kroppsspråk och gensvar.

Då blir han purken och börjar berätta hur bakvänt Nicke gör allt och hur Bengt och Esa driver med honom. Jag som knappt vet vem som är vem. Hur intressant kan det vara?

- Men gruppdynamiken? Hur mycket har inte jag behövt höra om dina jobbarkompisar och vad de har i matlådan?

Ja, ja, vi har alla våra käpphästar. Inte bara Maken utan speciellt Syrran. Hon gillar inte gammal sjöbotten. Det är helt klart roten till allt ont här i världen. Nu är det åtminstone tredje gången hon för ämnet på tal i samband med Svågerns sjukdom. Syrran är inte gift med Svågern, det är Lillsyrran som är det. Men hon har synpunkter. Som hon gärna ger luft åt.

- Det är alla gånger för att de bor där de bor. På gammal sjöbotten. Hela familjen har ju haft luftvägsinfektion på luftvägsinfektion under alla år.

- Jamen, bor inte de flesta på gammal sjöbotten runt om stan?

- Jo, men där de bor verkar det extremt. Rena cancerepedemin.

Då kontrar jag med min käpphäst: mathållningen. Fiskpinnar stekta i margarin. Halvfabrikat som pommes frites. Och allt annat där transfetterna bara hoppar.

Sen lugnar vi oss och enas om att det nog är totalsumman av miljö och levnadssätt, som är boven. För någon eller något vill man sätta på de anklagades bänk. Så lätt får man inte komma undan.

En liten utmaning i form av en skrivövning från Solskuggan. Alla sju formuleringarna ska vara med i historien. Jag valde min egen vimsiga avfärd från hemmet, som tema. Solskuggan själv var riktigt våldsam. Hon som verkar så blid.

1. Hon stod på knä och ...
2. Att det skall vara så svårt att ...
3. Ingen kommer att märka att ...
4. Att telefonen plötsligt skulle ringa ...
5. Det ringde på dörren ...
6. Nej, hon var inte intresserad av ...
7. Nej, inte sen heller ...

Hon stod på knä och kikade in under sängen. Det var inte första gången de där förbaskade glasögonen hade fått fötter. Och var det inte glasögonen så var det nycklarna eller mobiltelefonen. Varje morgon var det likadant. Hon for runt som en skållad råtta för att hitta det hon skulle ha med sig. Ändå var det alltid något som av någon anledning blev kvar hemma. Något som hon borde ha haft med sig.

Att det ska vara så svårt att hålla ordning på saker och ting. "Hade du ändan lös, så glömde du den också." Det hade hon hört sen barnsben. Nej, du började klockan ticka iväg alldeles för mycket. "Jag får låna Berits brillor. Hon brukar alltid ha ett extrapar liggande och ingen kommer att märka att jag inte ser så bra. Någon annan får sköta protokollskrivandet. Man har väl lärt sig delegera."

Ring! Ring!

"Åh, det är typiskt att telefonen plötsligt ska ringa; jag som har så bråttom. Det får vara. Är det något viktigt, så ringer de igen."

Ring! Ring!

"Jaha, där ringer de igen. Det var snabbt jobbat och nu på mobilen. Men tack för det; då vet jag åtminstone var jag har den."

Mössa, vantar, halsduk. "Måtte vintern ta slut snart. Jag är så less allt detta påbyltande" Nu tog hon tag i handtaget på ytterdörren och i samma ögonblick ryggade hon bakåt med ett ryck. Det ringde på dörren. Ihärdigt, för att inte säga ilsket. Där stod hon med dörren på glänt och behövde komma iväg. Utan att behöva prata med någon men det verkade inte finnas någon utväg.

- Hej! Den här veckan erbjuder vi på Solskuggans Markiser, gratis montering av persienner.

Nej, hon var inte intresserad av fler persienner.

- Jag har de persienner jag behöver. Förresten har jag inte tid. Hade jag vetat att du var försäljare skulle jag aldrig öppnat.

Men säg den försäljare, som är svarslös.

- Men då har jag verkligen en sak som skulle passa. Ett tittöga, så att du kan se vem som ringer på. Gratis montering även där. Jag kan komma tillbaka en kväll istället.

- Nej, jag vill inte köpa något. Inte persienner, inte markiser och absolut inte tittögon. Varken nu och nej, inte sen heller.

Det är ingen ände på utelivet. Men det kändes som vi var i behov av lite tröstätande och tog vår tillflykt till Texas Longhorn. Som vanligt. Sjukhus är ingen rolig miljö. Speciellt inte neurologen med alla perforerade skallben. Och när skallbenet sitter på gamla bekanta.

Jag ska inte överdriva. Svågern var förvånansvärt pigg för att nyligen vräkt en inneboende i hjärnkontoret. Tyvärr fick inte kirurgen bort hela våldgästen; ett blodkärl spärrade vägen för total avhysning och om man kan undvika en hjärnblödning, så gör man det. Sa den aggressivt försiktige läkaren. Eller var det försiktigt aggressive? Eller var det tumören man pratade om?

Vi pratade om ditten och datten i drygt en timme och Svågern beskrev alla turer och hur den ena medicineringen gav den andra i en enda lång kedjereaktion. Tur att han är sjuksköterska själv, så han hänger med på alla turer. Även om han kände en viss tröghet i tankearbetet.

Nu är det bara att avvakta patologen och framtida behandlingsplan. Plus att de har för avsikt att återknyta kontakten med den tyske alternativläkaren, som Lillsyrran själv besökte för sin bröstcancer.

Ja, efter detta behövde vi mat, god mat och det ordnade vi enkelt på lokal. Extern sådan.

Jag begriper inte när det hände. Det måste ha smugit sig på bara, men plötsligt kan jag konstatera att jag har slagit av på takten. Jag som alltid gått fortare än andra, plötsligt får jag anstränga mig för att hänga med. Det är ingen rolig känsla. - Hallå! Har vi bråttom, eller? skulle jag helst vilja säga, men avstår och pinnar på så gott det går.

Öronen är inte heller vad de har varit. De har blivit så känsliga. Gårdagens utekväll gav mig en släng av tinnitus. Själva ljudbilden på Pelikan gjorde mig halvdöv. Lokalen är helt avskalad på textilier, golvet i sten och takhöjden sådär fem meter. Lägg på närmare 100 pers som pratar, sjunger och larmar i största allmänhet. Då blir det ljud. För att inte säga oljud.

Vi var själva ett sällskap på nio och jag gav upp konversationen på tidigt stadium. Det var stört omöjligt att höra andra än närmaste grannen. Jag säger bara: Stackars serveringspersonal!

Menyn bestod av riktig "gubbamat"; SOS, gubbröra, fläsk med löksås, pyttipanna osv. Jag tog rotmos och fläsklägg och rapar fortfarande lite kålrot, så den måltiden har jag glädje av länge.

Nej, jag är verkligen ingen föreningsmänniska. Ett år satt jag med i Styrelsen för Användarföreningen. Mitt största bidrag till verksamheten var att avgå. Då fick föreningen anledning att göra av med lite stålingar i form av ett presentkort, som jag raskt omvandlade till ett set med Global-knivar.

Sen dess har jag utgjort halva valberedningen. Ett jobb som passat min lata disposition, eftersom övriga styrelseledamöter suttit kvar på sina poster år efter år. Men inför detta årsmöte ville två plötsligt avgå. Två på en gång. Mitt i en svacka för it-branschen. Det var inte snällt mot valberedningen.

Nu är det tur för mig och Föreningen att andra halvan av valberedningen tillhör de flitiga och enträgna. Hon har, trots motvind från sin arbetsgivare, lyckats skaka fram två hungriga unga så nu kan jag besöka konferensen och Årsmötet utan att behöva skämmas. Möjligen lite.

Mer uteliv

Ikväll blir det Grav öl på Pelikan. Det är den extremt särskrivande driftchefen, som inbjudit. Vi ska begråta ett datasystem, som äntligen har skrotats. Ett system, som ingen längre kan något om och som varit ett problembarn så fort det varit dags att byta hårdvaror.

"Andra symptom som förekommer är försämrat minne, försämrat självförtroende, humörsvängningar, irritabilitet, koncentrationssvårigheter, ledvärk, minskad sexlust, muskelvärk, nedstämdhet, oföretagsamhet och yrsel."

Jag har helt enkelt drabbats av "andra symptom". Någon annan förklaring kan jag absolut inte komma på. Varför skulle jag annars känna mig usel och beyond medioker? Egentligen skulle jag lägga ner bloggen eller döpa om den till loserbloggen.

Det började redan i fredags när jag skulle presentera min bebis för några användare. I min enfald trodde jag att den som varit med i förarbetet skulle vara intresserad av fortsättningen. Men det var helt fel. Hela hans kroppsspråk och allmänna uppsyn påminde om en högstadieelev, som blivit ombedd att ta av sig kepsen.

Alla, inklusive jag själv, blev nervösa och jag babblade på så snabbt det bara gick för att avsluta tortyren. Både min egen och övrigas. Men då vet jag var jag har den gossen. Han kallar sig datanörd och tror att han är intressant för det. I själva verket är han bara en sketen dataoperatör och inget annat.

Sen blev det inte bättre av att Svågerns Inneboende, tumören i huvudet, hade växt sig dubbelt så stor bara på några veckor. Det gav fredagens magnetröntgen besked om och gav en förklaring till den accelererande huvudvärken. Måtte morgondagens operation bli så lyckad den kan bli!

Nästa pilsner: bloggen och min bingoregel. Fem inlägg på raken utan någon som helst respons = dags att lägga av. Hade inte fia och rutan skrivit sina kommentarer, så hade jag förstått vinken.

Men när jag surfat runt lite slog det mig: Jag är helt enkelt inte Good Enough. Inte ens som kärringbloggare. Och jag som aldrig inbillat mig att jag kunde bli vad-som-helst. Allra minst kändis. Nej, Gertrud Hellgren, inte ens en idol. (Tufft förnamn förresten, med tanke på åldern.)

Dagens middag: Frysenfynd dvs rådjur med rotsaker. Ursäkta, jag orkade inte leta upp kameran så det blir ingen bild.

Ja, jag äter ensam och det får mig att känna mig ännu uslare. Maken har gjort Årets Uppoffring och gått själv till ett äldre par i vår bekantskapskrets. De är jättegulliga men jag orkar inte med miljön eftersom jag är extremt äckelmagad när det gäller vissa saker. Som lukter och smuts. Paret är över 80 och klarar sig själva. Inklusive städning. Men synen är inte vad den har varit, så det är rent ut sagt skitigt och det fixar jag inte. Inte att äta i den omgivningen.

Så jag rider vidare på förra helgens influensa och är opasslig ett tag till.

- En gör så gott en kan.

- Men om det inte är tillräckligt?

- Då gör man nått annat.

Även i år höll jag på att missa att idag är det Semikolonets dag; det är lätt hänt. Ändå gillar jag verkligen det skiljetecknet. Både på fritiden och i jobbet.

Vad vore en författare utan semikolon? Som t ex Hjalmar Söderberg?

"Aldrig blir hon min; aldrig."

Varje morgon passerar jag en liten smart. Alltså en bil av märket Smart med den här registreringsskylten. Då tänker jag på en elevassistentent på barnens skola. Fast jag försöker motarbeta hjärnan. Det känns så trist att redan tidig morgon halka in i gamla tankebanor.

Idag stod inte bilen utanför Ringvägen 50, som den brukar, och lik förbaskat kommer jag att tänka på den där elevassistenten. Bara för att jag tittade efter registreringsskylten med hennes namn på.

Hon hade med sig sin son ibland till jobbet. Den grabben hette Unnar.

Maken är, liksom de flesta män i släkten, animalian. Eller vad det nu kan heta när en festmåltid absolut måste bestå av en stor blodig köttbit. Så jubileumsmiddagen intog på en argentinsk restaurang. Gott, men inte lika gott som på Texas Longhorn. Men nu vet vi det.

Det blev lite prat om gammalttebaks och helt plötsligt, medan jag var på toa, dök mina urinprov upp. Hur Tvåan mer än en gång under uppväxten hållit på att svepa ett glas i tron att det var äppeljuice. Varför detta misstag? Hur många gånger hade vi äppeljuice och varför skulle jag i så fall lagra den glasvis i kylen?

Den naturliga förklaringen till mitt, till synes udda beteende, var de ständigt återkommande urinvägsinfektionerna. Och att det var meningslöst att uppsöka läkare utan ett vettigt urinprov i näven. Urin, som legat åtminstone fyra timmar i blåsan och fött upp bakterier under tiden så att labbet kunde odla vidare. Blev jag pissnödig tre på natten var det bara att spara dropparna i kylen.

Inte klokt vad de stackars små liven fått hantera besvikelser under uppväxten. Ingen äppeljuice - bara piss. Men de hade vänligheten att presenta oss med en bräda i favoritmönstret virrvarr m m.

Kvitton är viktiga. För somliga personligheter är de superviktiga. Revisorer är ofta av den sorten, som tycker att kvitton ska bevaras för eftervärlden. Styvpappan var revisor. Auktoriserad. Och efter hans död, för ett år sedan, röjde Lillsyrran och hennes halvbror ur den gemensamme faderns lägenhet.

I en av lådorna hittade hon kvitton och annat från mitt och Makens bröllop. Det var Styvpappan, som bjöd på middagen på Ulriksdals Värdshus. Vi fick välja mellan en liten resa eller middag för familjerna.

Styvpappan hade svårt att planera saker i god tid och det syns i dokumentationen. Kvällen innan satt han och Modern (tror jag) och gjorde upp om bordsplaceringen. På Hotell Continental i sällskap med drinkar, öl, vin och mat.

Jag minns inte förrätten, crêpes med räkor, men varmrätten hade jag bestämt. Rådjurssadel, det var riktig festmat. Med smörslungad potatis. "Stekt plugg" som Syrrans fästman sa.

Imorgon är det 38 år sedan vi åt den där middagen och då tänker vi också äta ute. Med vår familj.

Det är så det brukar fungera i sjukvården. Först händer ingenting, sen händer det ingenting och lite senare har det fortfarande inte hänt någonting. Sen händer det plötsligt grejer. Massor med grejer. Utan minsta framförhållning alls.

Så verkar det vara även för Svågern. Magnetröntgen gav besked om en hjärntumör. Det var för flera veckor sedan. Sen dess har Svågern väntat. Och väntat. Och väntat på livstecken från Karolinska. Och när det kom, var det med uppmaningen "Kom hit imorgon för behandlingsplan" och när imorgon infann sig, nämligen igår, löd planen "Vi opererar inom två veckor".

Vi hade pratat om en helg tillsammans ute i Gustavsvik. Med vedeldad bastu nere vid vattnet. Lite grillning och rödvin, gamla minnen med mera. Svågern ringde och undrade om vi kunde ta det nästa helg.

- Blir det senare än så, kan jag inte garantera att det finns några gamla minnen att ventilera, för min del.

Stugan är nu bokad för vår räkning nästkommande helg.

Maken gör sig märkvärdig och lägger sig i. Han påstår att jag ljuger. Komma här och komma. Jag ljuger inte alls; det jag berättar är baserat på en sann historia. Ungefär som Gömda. Det är Tjatlunds sanning, som berättas här.

Det han hakar upp sig på är detaljer i förra inlägget. Det om Henrik, eller Mynta och Henrik på Henriks gård. Det handlar inte alls om samma Henrik. Det fanns två stycken Henrikar; en Henrik som kallades Mynta och en annan Henrik - det var han med gården. Maken tvärsäker på det.

Jamen, man har väl rätt att ändra lite på detaljerna. Man vill ju inte att några Henrikar ska känna sig träffad och få sina identiteter avslöjade och valsa runt på nätet. Båda hade dessutom väldigt mörka ögon.

Så är det. Med författarens rätt tar jag mig friheter att ändra på verkligheten.

Det här är fusk. Min lågstadieskola revs för många år sedan och promenadvägen mellan hemmet och småskolan beskrivs enklast med ett ord: kort. Väldigt kort. Skolan låg vid den gula markeringen. Bostadshusen kom till efter rivningen.

Men i fyran blev det lite längre att gå. Först tvärs över Kvarnängsskolans skolgård, sen genom parken Vippan, uppför backen förbi röda höghuset och sen genom Henriks gård. Henrik kallades Mynta, eftersom han hade en myntsamling. Men gården hette Henriks gård.

Ibland blev det lite namnförvirring när någon pratade om Henrik.

- Vilken Henrik?

- Jo, Henrik du vet, han på Henriks gård.

- Men säg Mynta, för sjutton. Då begriper jag direkt vem det handlar om.

När man passerat portalen på Henriks gård och genat över busstorget, var man inne i Centrum. Ett Centrum med cykelförbud. Styvpappan blev skogstokig när jag berättade att alla barn i klassen fick skriva under ett kontrakt, där vi lovade att vad som än hände aldrig cykla i Centrum. Han avskydde den typen av grupparbete.

När jag passerat genom Centrum tog jag parkvägen under Fruängsgatan, utmed skolaulans baksida och uppför lilla backen till skolgården. Mellanstadiet låg längst bort och på vägen dit passerade jag rökrutan, där högstadieelever fick blossa. Om de hade föräldraintyg.

Det såg jag fram emot. Åh, vad jag skulle träna på att tända cigarretter med en enda tändsticka, som jag släckte genom att få den att snärta lite. Det var bara att tumnageln vippade till bakändan på träet, så slocknade lågan i en tunn grå rök.

Jag blev expert på det.

Jag jobbar baklänges. Ofta blir det så eftersom ingen vet vad de vill ha. Bara ATT de vill ha. Idag skrev jag beskrivningen på Pedofil-projektet. Den där beskrivningen som ska vara själva startskottet till ett projekt. Men eftersom ingen visste vad man ville ha så kom beskrivningen när jag hade resultatet som facit.

Egentligen heter projektet inte Pedofil. Det blev bara så eftersom det handlade om att hantera pdf-filer. Och eftersom man inte visste vad man ville ha, så var det inget egentligt projekt. Snarare en aktivitet. Som födde fram ett program. Och när det gäller mina program, så är det lite mina barn över dem.

Jag vaktar dem svartsjukt och nåde den som kommer med pikar om att de inte uppför sig som de ska. Eller att de tar upp en massa systemresurser. Eller menar att de inte begriper sig på dem. Då blir jag en tiger. En mor tar sina barn i försvar. Även mot bättre vetande.

Det värsta som kan hända är om ett av mina program spårar ur när jag inte är på plats. Då kan det kräva att andra får rycka ut och försöka få min bebis på banan igen. Då vill man inte att andra ska undra "Hur i helvete tänkte hon här?". Det har hänt att jag själv ställt såna frågor när andras barn uppför sig illa.

Den här dagen har jag använt till att förfärdiga en PowerPoint-presentation. Ett bildspel, som visar på hur duktig mitt senaste barn är. Vad det kan göra för sina användare. En stoltare moder finns knappt!

Det är så mycket lättare i det verkliga livet. Där finns det aldrig samma risk att tråka ut människor. Eller att upprepa sig. Och funderar man över omgivningens dolda gäspningar, så är det bara att byta omgivning. Nya bekanta och dina gamla välbekanta historier blir som nya!

När vi umgås med folk i verkliga livet, så har vi rykte om oss att vara underhållande. Det kanske stämmer, åtminstone för andra. Men under konversationens gång kan jag bli uttråkad. Inte över andra, men över oss. Jag vet precis vad som komma skall.

Det blir tvål i ögonen, fem dubbla espresso på raken, helikoptertransport, bruten tumme, brutet lillfinger, stulna chokladkakor, Riksronden, Skivor till kaffet, blomnasarens barnbarn, Min pappa är en skitstövel, Min mamma är inte som andra. Und zu weiter ...

Jag vet precis vilken historia Maken ska halka in på och varför. Vilket ord eller tanke, som triggar igång berättandet. Och han vet precis detsamma när jag öppnar munnen.

Så är det inte på bloggen. Där måste man skärpa sig. Om inte annat så för sin egen skull. Det går inte an att komma med redan publicerade saker eller tjata om samma gamla åsikter i all oändlighet. Jag vet att en massa andra tycker att det är helt OK. Men inte jag. Alla inlägg ska vara fräscha som en nybadad bebis.

Och idag kom jag inte på något nytt att orera om.

Inte har jag något minne av den fantastiska natten 1959 när Ingemar Johansson blev världsmästare. Trots att jag har åldern inne för det. Den troliga orsaken är Styvpappans sportfåneförakt. Och fånigare sport än boxning fanns knappast. Tyckte han. Och där är jag beredd att hålla med.

Särskilt sportsligt är det knappast att dunka varandra sanslösa, så att utövarna förr eller senare drabbas av hjärnskador. Som får dem att dö i förtid och vägen dit är plågsam. Både för dem själva och omgivningen.

Våra vänner Bergsprängarna blev tillsammans med andra i branschen, bjudna av Dynamitfabriken på mutresa till Solen någon gång på 80-talet. Ingo var med på resan som någon slags maskot. Dynamitgubbe - knock outgubbe, eller något ditåt.

Ingemar Johansson hade egentligen inte så mycket där att göra, men han lärde sig snabbt den spanska han hade behov av:

- Schåtta Be.

Så säger man om man vill ha en Jim Beam på en kanarisk bar: JB.

- Tappa ett kilo om dagen

- Ät vad du vill - hur mycket du vill

- Kom ur form utan fysisk ansträngning

Det är dags för mig att håva in lite pengar från alla bantningssugna. Kan det finnas vassare erbjudande än mitt? Och det finns vetenskapliga bevis för att min diet fungerar. Som min egen kropp. Förresten, se den inte som en diet. Det handlar om en livsstil!

Jag var inte så pigg som jag trodde igår, utan fick nöja mig med att vandra mellan soffan och sängen. Men kilon har jag tappat. Flera stycken till och med. Och ändå har jag inte gett mig själv några restriktioner i matväg utan ätit det jag vill i den mängd jag önskar.

Sanningen är den att det har knappt funnits något jag vill ha, mer än omelett och mindre än en om dagen har räckt.