frktjatlund

Nu är han igång igen, den polskfödde professorn som vill avskaffa svenskan. Visst, fler och fler jobbar i en engelskspråkig miljö, men ett språk man lärt sig i barndomen är något helt annat.

Det är inte hjältarnas och ärans språk utan hjärtats språk; det språk man verkligen kan behärska alla nyanser. Så självklart kan aldrig ett språk bli som man lärt som mer eller mindre vuxen av människor som inte själva har det som modersmål.

Tänk bara på hur många svenska ord det finns för vattendrag, där själva ordet anger storleken och hastigheten på flödet. Allt från rännil, bäck, fors till älv och flod. Den förståelsen är inte lika självklar för mig på engelska.

Nej, jag vill ha både och. Svenska och engelska och gärna ett par språk till, så är jag nöjd.

Nej, det blev inga knappar isydda igår kväll. Det fanns andra krafter i rörelse, krafter som tyckte att familjen skulle ta några farväl-inför-semestrar-öl på lokala puben. Inte mig emot, sådana förhalningar är precis i min smak.

Vi träffades på Southside och det var mycket folk i rörelse på gatan och polispiketer for förbi med blåljusen på. Ett dussintal svartklädda män motades ut från puben och när vi just beställt in andra ölen gick en i personalen runt bland gästerna och meddelade att de omedelbart tänkte stänga.

Jag förstår åtgärden. Southside har ju en gång tidigare fått stället demolerat av fotbollshuliganer. Hellre tar man smällen av missade intäkter än ökade kostnader.

Vad är det för likhet mellan programmering och sömnad?

Jo, gammal kod och gammal tråd är sorgliga saker. Alltså, det är bra mycket roligare att sy nya plagg än att laga gamla. Och det är mycket skojigare att göra nya program än att rätta till gammal kod.

Ännu tristare är det att fixa till andras prylar. Sy i egen knapp är tråkigt men sy i någon annans känns ännu motigare. Så är det också med kodning; blir jag tvingad att gå in i någon företrädares alster, då tar det verkligen emot.

Vadan denna skarpsinniga utläggning? Jag blir nog tvungen att ta fram nål och tråd ikväll. En knapp hänger på trekvart på en av M:s semesterskjortor.

(Vissa könsroller håller vi hårt på)

Treans lilla My hade på sig en jättesöt klänning när vi hämtade barnen på dagis häromdagen. En röd klänning med rosa blommor, trodde jag. Det var inga blommor; vid närmare granskning bestod mönstret av små rosa döskallar.

Och ännu fler döskallar planeras. För tillfället håller Trean på att fixa varsitt rum åt barnen. Väggarna i Mys rum ska målas vita med rosa döskallar och i Noas rum blir det svarta kranier. Ändå sa Noa

- Svart, det är en ond färg.

Jag gillar inte modet, det känns väldigt makabert och luktar lite dödskult. Även om en av mina lunchkamrater kan ha rätt i att det är en Pirates of Carribeaneffekt.

Trean har en byggfirma med ett antal underhuggare. En av killarna hade speciella önskemål om arbetskläder; byxorna skulle vara i kamouflagetyg.

- Nämen ge dig. Kolla runt vad det är för typer som går runt på byggen och tror att de är legosoldater. Ett gäng losers. Kom igen; om du om tre veckor fortfarande vill ha spräckliga brallor, så visst varsågod.

Ibland kan sonen förvåna mig. Han har lite omdöme, trots allt. Men det kanske snarare beror på att vi för en gång skull tycker lika.

Jag har undrat vad det är för föräldrar som styr ut sina barn i kamouflagekläder, men en arbetskamrat redde ut frågan. Hennes femårige son ville absolut ha ett par spräckliga byxor. Själv var hon lite tveksam; krigsutrustning kändes inte rätt. Barnet stod på sig.

- Men jag skulle verkligen älska ett par dinosauriebyxor!

Så kan det vara, barn har inte alltid samma associationer som vuxna.

(Baby Foxtrot by Miss Nag)

Framåt

Mitt mejl för att avsluta prenumerationen på Ica-Kuriren fungerade! Jag har fått besked om att autogiroavtalet är uppsagt och det borde också betyda att tidningen slutar komma.

Bakåt

Det förlorade körkortet kommer förmodligen inte att hinna ersättas av ett nytt före semestern. Längst ner i högen med räkningar låg inbetalningskortet på 150 kr. Den betalningen skulle trigga igång själva körkortstillverkningen. Nu får M köra och jag vara kodrivare; inte så mycket mig emot. Jag är bättre på kartor än han.

Framåt

Semesterlitteraturen ligger i staplar på golvet. Nu återstår bara inköpet av Marian Keyes senaste, sen är lyckan fullständig. Min hjärna är inte mottaglig för intellektuella djupdykningar.

Bakåt

M:s fot är inte återställd efter stegtävlingen så det blir nog inget Midnattslopp. Första målbilden var annars Bayern med alpvandringar och cykling. Nu har vi styrt om det hela till Spanien, gärna atlantkusten. Blir det för regnigt pekar vi näsan mot Medelhavet istället.

Framåt

En läsare gav en vink om att tidningen Laura tipsade om min blogg. Det kändes inte oävet. Jag var tvungen att köpa tidningen för att riktigt gotta mig åt upphöjelsen. Något annat vore helt emot bekräftelsetorsken natur.

Nu funderar jag på att använda Ica-Kurirens 59 kr till en liten Lauraprenumeration. Så lätt är det att få mig att nappa på kroken.

(Uppdaterad)
Tanten, som jag brukar läsa och som också var med i tipslistan hade hittat länken till Lauras hemsida.  Rolfner.se har min inskränkta hjärna dragit slutsatsen: en man vid namn Rolf. Däremot har jag då och då läst elizabeta.

Ligger det något i min koppling att Laura publiceras av Allersförlaget, samma förlag som köpte blogg.se/webblogg.se och att de flesta tipsade bloggar där?

Det är mycket att tänka på inför flera veckors frånvaro. Ett nytt bekymmer tornar upp sig. Ska jag stänga kommentarfunktionen under min bortavaro? Tänk om någon trångsynt person har åsikter om något av mina harmlösa inlägg och jag inte tar bort synpunkterna i rimlig tid? Konsekvensen kan bli att polisen bankar på dörren.

Äh, det mest infama hittills är att någon tyckte att någon annan var en idiot. Jag begrep aldrig om det var jag som var korkad eller någon av dem som kommenterad inlägget.

Lite korkad är jag, trots allt. Vi åkte till Ikea idag med det rationella resonemanget

1. Det är fortfarande midsommarhelg
2. Vädret är vackert
3. Lönen kommer imorgon

Vi var inte ensamma om den tankegången; lätt panikslagna tog vi alla genvägar som var möjliga och ryckte åt oss vinglas, knivar, trasmatta, skålar, servetter och andra livsnödvändigheter.

Nu börjar semesterpackningen växa i hörnet av vardagsrummet och den annalkande ledigheten blir mer och mer påtaglig.

Jag befinner mig i allmänt chocktillstånd. Först köpte Maken Markoolioskivan och den har han torterat mig med. Lömsk som han är ligger den och snurrar i bilen och där sitter jag fastspänd. Nu är jag i behov av seriös hjärntvätt för att bli av med strofen som hembränt och Cola i en uppblåsbar pool och andra djupsinniga formuleringar.

Igår drabbades vi dessutom av 80-talet och några andra tal. Lillsyrran bjöd på grillning på inglasade verandan i radhuset i Östra Norrby. Läget oss emellan har varit lite frostigt några år och det är kanske dags att visa upp lite prov på försoning.

Möblemanget hemma hos dem var i stort sett intakt sen vi senast var där. Det fanns lite fler konstgjorda och torkade blommor. Annars andades hemmet förtätning. Sen vi var hos dem senast har Styvpappan, Lillsyrrans pappa, dött. Hemma hos honom stod Farmors möbler och de fyllde nu hall och ett rum hemma hos Lillsyrran.

Gamla Hauptbyråer, speglar med guldramar, ekskåp, vitrinskåp med kristallglas och ett enormt skrivbord gör sig i jättevåningar på Gärdet men knappast i ett radhus från början av 80-talet. Övermöbleringen tog nästan andan ur oss.

Men jag kan förstå henne. Hon hade ingen kontakt med sin pappa, han var totalt ointresserad av henne och sina barnbarn. Lillsyrran har en halvbror som Styvpappan egentligen ville skulle ha alla prylar.

- För kontinuitetens skull, som han sa.

Motiveringen kändes verkligen märklig med tanke på att halvbrodern är homosexuell och är gift/bor ihop med en man och har knappast några planer på barn. Nu kom Lillsyrran och halvbroder överens, trots att de inte knappt träffat varandra före dödsfallet och i Lillsyrrans ägo är nu alla Farmors prylar som pappan hade kvar i sitt hem.

Jag har ett väldigt bra hörselminne. På något vis kan jag spela upp gamla samtal i huvudet. När jag läste en artikel som framhöll negativa konsekvenser av att ge barn allt de önskar sig, dök en konversation mellan sönerna upp i skallen. Samtalet ägde rum under Stockholm Marathon.

Trean säger till Ettan

- Just det, ni köpte ett sommarställe. Var ligger det någonstans?

- Det ligger utanför Trosa, men vi har inte tillträde till det förrän om två veckor.

- Schysst!

Sen blir det prat om avlopp, brunn och andra teknikaliteter. Trean har en liten byggfirma och Ettan dristar sig att säga

- Förresten, vi ska riva ut all inredning och bygga om kåken totalt. Skulle du kunna hjälpa mig med att hämta byggmaterial med din pickup?

Nu skulle man förvänta ett positivt gensvar. Ettan är familjens dataguru och är alltid hjälpsam, framförallt mot sin bror. Ett tag hade Trean en server igång för något nätspel och jag vet inte hur många timmar Ettan la ner på att få sakerna att funka.

Men icke; utan att blinka säger den bortskämde yngre sonen

- Beställ hemkörning från byggvaruhuset. Det kostar inte en förmögenhet.

Trean, som hela tiden förväntar sig att andra ska ställa upp när han behöver hjälp, verkar sorgligt nog inte själv villig att lägga två strån i kors för någon annan.

I mitt föräldrahem saknades vettiga redskap, som användbara saxar, hammare, hålslag, vassa knivar och annat väsentligt. Dammsugaren var nog den enda pryl som alltid var i tipptoppkondition.

Om vi behövde spika, så tog vi närmaste träsko men helst inte vår egen. Det fanns ju alltid en viss risk att skon inte skulle hålla för behandlingen. När man var i behov av en sax hittade man inte någon och om man gjorde det, så fungerade den inte något vidare. Det är därför jag är fena på att vika papper och riva av raka kanter.

Värst var det att vi saknade pennvässare. Istället använde vi en morakniv för att spetsa till pennuddarna. Jag skämdes enormt för att ta fram en hemvässad penna i skolan. Min dröm var att ha en riktigt, grön skolpennvässare hemma på skrivbordet.

M är uppvuxen med riktiga prylar. Svärmor jobbade på Sica, Skolornas inköpscentral, och de hade alla proffsverktyg, t o m pennvässare av chicagotyp. Mest imponerad blev jag över håltagaren, en sån som man kan välja hålstorlek och stansa nya hål i livremmar och annat.

De hade också flera Palinspel, som jag fick överta när våra barn kom upp i lagom ålder. Men jag är urusel på att förvalta mitt pund, så spelen lånades ut i omgångar till släkt och vänner och nu har jag inte en minsta aning om var de befinner sig.

Jag googlade på saken och ser att sica fortfarande finns, likaså Palinspelen. Hmm, man kanske skulle beställa några? Barnbarnen börjar närma sig rätt ålder.

Jag har ett praktiskt förslag till Krisberedskapsmyndigheten om det till äventyrs skulle bli ett behov att utrymma Stockholm snabbt, effektivt och under lugna former: Snabbförklara dagen som Midsommarafton!

Då kommer det visserligen bli väldigt trångt på Bolaget dagen innan; till och med kö ut på gatan som det var på Rosenlundsgatan. Sen blir folk sura om de inte får tre sillburkar för 30 kr eller att det inte är säsong för jordgubbar, men känner jag svenskarna rätt så är det inga skäl för upplopp.

På själva utrymningsdagen kommer stans gator vara kantande av människor med varsin bag och systempåse, gärna i klungor om tre och tre, där de står och småpratar medan de inväntar en Volvo. Allt går lugnt och smidigt tillväga och på eftermiddagen stänger alla affärer, trots att stora skyltar säger Öppet 9-22.

Hornsgatan töms på bilar, möjligen står ett ynka fordon parkerat på handikappruta. Kvar i stan finns bara losers; människor som saknar stödjande nätverk.

Där är vi och vi har påbörjat nedräkningen inför semestern. Saker måste fram för kontroll och eventuell uppdatering. Nytt campingkök på Fliesbergs t ex. Primus bifogad extramaterial i form av en instruktionsskiva för datorn. Hela dagen har tvättmaskinen gått för fullt.

Dessutom har vi lovat vännerna i Göteborg att de får låna vår lägenhet när vi är borta. För skam skull kan vi inte nobba med tanke på att vi flitigt våldgästar dem, men det kräver en viss uppryckning på städfronten. Plötsligt blir smulorna i besticklådan så mycket mer störande.

Vi klämde in en buffélunch för Trean med barn. Svärdottern har sommarjobb på Häktet och sonen är inte särskilt påhittig på egen hand.

Det är bara att direkt säga som det är; jag tar helt enkelt inte hand om mig själv.

Frissan

- Brukar du ta hårinpackningar? Jaså inte? Det borde du verkligen göra. Det här verkar så trött.

Tandhygienisten

- Den här fickan ser inte bra ut. Använder du tandtråd regelbundet? Jaså inte? Det borde du verkligen göra. Endera dan är det här början till tandlossning.

Företagsläkaren

- Kolesterolet är på gränsen för medicinering. Det är inte bra; hur ser dina matvanor ut?

Idag fick jag ytterligare en dom. Den här gången var det en fottant. En tjatig make och en värkande hälspricka fick mig att äntligen komma till skott. Människan pysslade om mina fötter i halvannan timme. Under tiden fick jag bastning för hur illa jag skötte om mig.

Så den dag jag av okänd anledning kommer över en nätt förmögenhet ska jag omge mig med hushållsnära tjänster. Gärna en eller flera trevliga människor som kan ge mig ökad livskvalitet genom att fixa med håret, flossa tänderna, sköta mathållningen och fila på mina fötter.

Kan man få skattejämkning för det?

Kvinnors behov av väskor verkar vara omättligt. Dagens handväskor är större än någonsin och ändå verkar de inte räcka till. Så gott som alla under 40 bär en stor handväska på axeln. Oftast är det en säckig typ, som borde rymma det mesta man behöver över dagen.

I andra handen hänger en liten kasse med snoddhandtag och det är den som jag undrar över. Det verkar inte ha någon större betydelse var kassen har för logga, om den härrör från en exklusiv butik eller så. Imorse såg jag bl a en kasse från Cederroths, en från Vodafone och en från Ordning & Reda.

Undrar just vad alla dessa människor bär omkring på stan och varför kan män strosa omkring så sorglöst? Allt de behöver tycks rymmas i fickorna.

Nu har jag slitit hund flera dagar på jobbet och varit värd varenda krona i lönekuvertet, om jag får säga det själv. Det mesta har legat på is under våren medan vi har vimsat runt åt alla möjliga håll utan att kunna avsluta någonting. Ett delprojekt ser dock ut att bli klart före midsommar.

Min förre chef levde i tron att vi var en del av den seriösa bankvärlden och är man det så gäller Ändringsstopp. Det är heligt och under perioden 16/6 - 16/8 fick inga justeringar göras, knappt korrigera en felstavning. Möjligen buggrättningar för att förhindra större katastrofer.

Nye chefen är inte riktigt införstådd i hur det brukar vara, så nu ändrar vi friskt. Speciellt efter 16/6. Det känns annorlunda och nästan lite uppkäftigt, som att lipa gamle chefen bakom ryggen.

Varje dag brukar chefen göra en liten runda i gruppen. Han ställer sig på dörrtröskeln, lutar sig mot dörrkarmen, fattar tag med höger hand om vänster handled och frågar:

- Hur lejver lijvet mä däj då? (det ska föreställa malmöitiska)

Man hör samma fråga eka i alla fyra rummen och jag har svårt att formulera ett vettigt svar. Jag gissar att han vill veta vad jag håller på med och hur det går med det jag gör.

Nej, folk som säger samma saker hela tiden blir lätt irriterande. Jag lovar högtidligen att själv avstå från formuleringar som

• skitit i det blå skåpet
• ta höjd för
• klä skott
• missförstå mig rätt
• Härligt!
• Läget?
• Inga större fel; bara en massa små, men tätt, tätt
• ta en stol och sätt dig i soffan

Det finns faktiskt folk i min omgivning, som jag misstänker inte kan prata utan verkar dra igång en bandspelare, som sköter snacket åt dem. Fram för lite variation, tack!

Nu är det dags att ge sig på Primelabs/twinglyanalys av bloggvärlden. Där framkommer att mest länkade kategorin är politiska bloggar. Nu tillhör jag inte länkarna; jag länkar väldigt sällan, men jag läser en massa bloggar. En blogg som jag aldrig skulle komma på tanken att läsa är Alla dessa dagar. Finns det någon tristare människotyp, som jag känner honom, än Bildt?

Saken är den att jag vill bli överraskad. För 100 år sedan, när Stockholmtidningen gick i graven för sista/senaste gången jobbade jag på Skådebanan. Någon försökte få folk att stödprenumera när en medarbetare sa:

- Jag vill inte veta vad jag ska tycka redan vid köksbordet.

Så tycker jag att många politiska bloggar är; man vet redan i förväg vilka kommentarer och åsikter de kommer att upprepa. Är bloggaren en man, vilket det oftast är fråga om, så är inläggen desto ordrikare. Så fort det dyker upp en nyhet om porr/religion/skatter/miljö så rycker han bara i snöret på magen och ut kommer minst 549 välformulerade ord.

Jag gillar folk med åsikter, men en ren åsiktsblogg är trist i längden.

Ett dygn i Skärgården och vi har redan hittat varsin fästing på onämnbara ställen. Jag har tidigare berättat om mitt nervösa förhållande till dessa spindeldjur, så Borrelia: Vik hädan!

Trean är sig lik eller jag har slutat förvåna mig. I lördags kom han plötsligt på att det var deras bröllopsdag. Det blev mer eller mindre panikåtgärder; middag på lyxrestaurang med alla tillbehör och en svindyr klocka till frun.

På ett dygn brände han 15000:-, något som han tillstod motvilligt. Jag bet mig i tungan och sa inget om skulden till oss.

Vad ser man! Blogg.se har skärpt sig under min frånvaro och justerat statistiken. Inte en dag för tidigt. Tidigare tillkom det varje dag 1024 nya bloggar utan att totalantalet ökade.

Som alla andra seriösa bloggare var jag tvungen att pröva min egen insats i det vederhäftiga testet "Vilken bloggare är du" och Tahraah

Vilken bloggtyp är du?

Dagboksbloggare Din blogg är din offentliga dagbok. Du skriver om tentor, mensvärk, godissug, barnuppfostran, tandläkarbesök, ångest, spindelfobi och relationsproblem. Du skiter fullständigt i huruvida dina inlägg innehåller korrekt grammatik, kommatering och tangentbordsmissar. Din blogg är ändå bara till för vardaglig ventilering och att ingen läser den bekommer dig inte det allra minsta.

How do you compare? Take this test! | Tests from Testriffic

Skit också! Inte en siffra rätt.. Det enda som stämde var tandläkarbesök. Jag försöker faktiskt skriva grammatiskt korrekt.

As a Tribute to the BairnBairns; speciellt flickorna gör att jag hellre kör en test på "Vilken Disneyprinsessa är du?"

De här barnen har påbrå. Ett arv som gör dem väldigt kladdiga, mer kletiga än andra och innan man hinner dra efter andan har de torkat av sig på sina egna kläder.

Deras far utmärkte sig som liten inom området. Vi hade tygklädda köksstolar och när han blev klibbig på fingrarna, stoppade han in handen mellan stolssitsen och låret och torkade av sina händer. Jag trodde att jag överlista honom med att lägga en lös dyna ovanpå, men konsekvensen blev att han stoppade in handen mellan dynan och sitsen istället.

Sand

- Får vi leka i tältet?

- Visst, ta bara av er skorna innan ni går in.

Hur mycket sand kan två små barn lagra, egentligen? Man skulle kunna tro att de varit panerade av någon österrikare. Madrass och sovsäckar var totalt nedsandade och jag som är diagnostiserad smulallergiker.

Decibel

Min hörsel är verkligen 55+ på mindre än en månad. Inget bråk och ändå skar ljudnivån då och då i öronen.

Kravlöshet

Allting är roligt och intressant för en femåring. Eld t ex är väldigt fascinerande.

- Det där som ploppar upp, vad är det?

- Ploppar upp, vad menar du?

- Det som gör att det brinner. Där flög en iväg.

- Jaha, gnistor menar du?

Tankar

Vi stod alla genomvåta och huttrade i väntkuren imorse och Noa håller upp tummen och säger

- Om jag var så här lite, vet ni var jag skull vilja ligga då?

Inga förslag.

- I fickan på Farfars tjocktröja.

Vi har några vänner som då och då har vänligheten att bjuda på grillning i sin trädgård. Vi cyklade dit och hade tänkt oss att bryta vid tiotiden, medan det fortfarande var ljust; dels för att vi saknar cykelbelysning men också för den kommande tältövernattningen.

Familjen vi gästade har ett tvillingpar på 9 år. En gästande pappa utsågs av barnen som allmän lekfarbror och hoppade studsmatta när han inte jagade och brottades med barnen. Kvällen fick ett snöpligt slut när tvillingflickan tog lekfarbrorns skor, strumpor, plånbok och nyckelknippa, kutade runt i trädgården och gömde alla prylar på olika ställen i buskar och rabatter.

Allt återfanns snabbt utom nyckelknippan. Åtta nycklar till olika firmabilar och flickan som gömt dem hade ingen aning om vad hon lagt dem. Alla irrade runt i trädgården över en timme och till slut hittade flickans mamma knippan.

Lättnaden var stor för alla. Flickan storgrät och värdparet var mer än tacksam att festen slutade positivt. Vi cyklade hemåt, trots att vi saknade cykellampor och det var så mörkt det bara kan en juninatt i Stockholm. Vårt försvar var att 95 % av sträckan var på cykelvägar.

Tältövernattning

Nej, jag vann inte förhandlingen även om den blev dramatisk. Vi tog packningen ryggsäckarna. Ingen dramaten, med andra ord. Treans barn var uppspelta inför utsikten att få se det berg som deras pappa trillat ned för som liten. Ett fall som bjöd M och honom själv på en helikopterfärd.

Solen sken, även om temperaturen i ytterskärgården inte når några högre höjder så här års. Barnen vågade till och med sig på några dopp och lekar i vattenbrynet. Sen grillade vi självklart korv och satt och matade elden med upphittat virke.

Vi har ett tremanstält, men mansstorleken baserar sig nog på pygméer. Två madrasser fyller hela tältutrymmet, så första tanken var att M skulle sova ute i det fria. Men molnen började rulla in och väderprognosen spådde regn. Det gjorde att vi knökade in oss alla fyra.

På morgonen ösregnade det så redan klockan åtta satt i Waxholmsbolagets smutsiga väntkur och fixade frukost, trots att första båten gick kl 10:30. Men alternativen kändes ännu mindre tilltalande; ligga kvar i tältet eller bli dyngsur.

Vårt barnvaktsåtagande är inte slut ännu, men vi gjorde det lättare för oss och hyrde Peter Pan.

Det är nog pappa också. Vi partajade på varsitt håll; Han hade pubafton med sitt jobb för att fira avslutad stegtävling, hon (det vill säga jag) var bjuden på en leverantörs årligen återkommande försommarfest. Buffé och öppen bar sätter vissa spår och det kan förklara en viss seghet i tankeverksamheten.

Jag måste ha slagit något slags världsrekord i samband med hemfärden. SL klarade sträckan Sockenvägen, Enskede till Zinken på Söder på en kvart. Buss 144 avgick 23:45 och 00:02 låg jag i min säng.

Idag bytte jag apostlahästarna mot nya cykeln som dagens färdmedel till jobbet, så trots svirandet igår stämplade jag in 40 minuter tidigare än vanligt. Ett personligt rekord det också.

Vi är bjudna på grillparty i Örby ikväll; därav cyklingen och jag lovar att låsa och hålla cykeln under bevakning. Jag har läst hos andra att i Örby kan man bli av med cyklar, även om de är låsta och står inne på tomten.

Det har hänt att jag hamnat på TV3:s program som skildrar människor som konsumerat betydligt mer än de borde. Jag fattar mig inte på vuxna människor som inte klarar att rätta munnen efter matsäcken. De flesta verkar dessutom ha en väldigt stor matsäck.

I ett avsnitt tvingades familjen sälja en båt de absolut inte hade råd med och mamman satt och grät stora krokodiltårar över eländet. Gråta över materiella saker? Ännu mer befängt blev det i nästa scen när familjen konstaterade att

- Det gör egentligen inte så mycket. Nu får vi mer tid för den andra båten.

Förra avsnittet var det en mamma med svindyra lån, pengar som hon använt för att köpa nya kläder till familjen. Inte för att det behövdes utan för att hon inte hann/orkade tvätt.

Min egen fälla

Min Styvpappa skulle rotera i sin grav om han visste om att jag satt avbetalningar i system. Han var av den gamla skolan och tyckte att man skulle spara först och köpa sen. Det gör inte jag; jag köper först och betalar sen.

Lösningen heter räntefria lån. Bankerna är frikostiga med det. Senaste greppet är både räntefria och betalningsfria lån under ett halvår. Tanken är att man bekymmerslöst ska ta lånet och på köpet får man ett kreditkort med högre limit än det man för tillfället vill köpa.

Min nya cykel är köpt med lånade stålingar från GE Capital. Kreditkortet jag fick medger ytterligare köp på 5000 kr. Räntan är i nivå med telefonlånen.

Nu har jag lekt leken Snuva banken på vinsten och klippt kortet i två delar. Sen är planen att jag kommer betala av cykeln under det betalningsfria halvåret. På så sätt blir lånet räntefritt.

Nu lovar jag att bära Tack DN!-märket minst en vecka. Dagens Insida gav mig den ultimata ursäkten för att fortsätta vara precis så störande oplanerad, som jag är. Jag är helt enkelt alldeles för intelligent och logisk för att kunna tänka på framtiden. Det är nuet som är här där jag är. Framtiden finns ju knappt.

Min bekvämlighet hindrar mig ändå från att bli plattsättare. En dag på knä gör ont i mig bara jag tänker på det och tristare jobb har jag svårt att föreställa mig. Det skulle möjligen vara min gamla käpphäst, spärrvakt i tunnelbanan.

Sommaren 1977 var en toppensommar. Silvia och jag väntade barns samtidigt, men jag låg några veckor efter. Varje dag drog jag och en grannmamma våra sulkyvagnar med barn, badsaker och matsäck till Älvsjöbadet. Grannfrun var också gravid och låg ytterligare några veckor efter Silva.

Vi kämpade oss fram i värmen och turades om att kräkas längs parkvägen. Sen låg vi dagarna i ända som stora valrossar och solade våra jättemagar. Fram i augusti när Trean väl föddes, skrumpnade magen ihop till ett mörkbrunt russin.

Hela sommaren rådde det kalabalik i hemmet. Eftersom jag uppfostrats i andan att är vädret fint så är man utomhus kunde jag inte förmå mig att vara inne och få fason på lägenheten. Varje morgon var min första tanke:

- Hoppas det är molnigt, hoppas det är molnigt. Men solen fortsatte stråla från en klar himmel.

Precis så har det varit en period. I eftermiddag mulnade det på och nu är det ordning på torpet igen.

Några surdegar som jag tagit itu med:

Jag har konstaterat att mitt saknade körkort verkligen saknas och anmält saknaden till Vägverkets hemsida.

Nästa pilsner var att säga upp prenumerationen på Ica-kuriren. Kattis är tramsigare än någonsin och bladet liknar mer och mer en söndagsbilaga till någon kvällstidning.

Jag ser henne då och då, Kattis alltså. Inte så konstigt, hon rör sig i mina cirklar, tydligen.

Själv blev jag väldigt glad över att jag lyckades komma vidare och då fick veta att jag i händelse av att vilja variera mig kan använda läggs istället. Konstigt nog är det även synonymt med underbens.

Jag stjäl repliker från folk på stan. Det händer att jag hör delar av konversationer som får fart på fantasin. Bäst fungerar mobilsamtal, när man inte har en aning om vem som är i andra änden av dialogen.

På hemvägen igår mötte jag en kille i 40-årsåldern, som var helt uppslukad av mobiltelefonen. Hade inte jag gjort en undanmanöver så hade vi krockat. Det enda jag hörde var:

- Jag vill inte se Tobias sovandes på soffan igen.

I mitt huvud ploppade flera olika scener upp.

1. Pappa ringer barnvakten och vill förvissa sig att Tobias, 2, inte somnar under Bolibompa. Gör han det, blir det full cirkus hela kvällen.
2. Tobias har just gått ur grundskolan och trots att sommarlovet är i sin linda, har han redan lyckats vända på dygnet. Ska han nödvändigtvis sova när övriga familjen är vaken, får han göra det någon annanstans än i vardagsrummet.
3. Sandra, äldsta dottern, är nykär och objektet för hennes heta känslor är Tobias. Flera morgnar har pappan hittat den oväntade gästen i vardagsrummet.
4. Svågern har blivit utkastad hemifrån. Frun har inte hjärta att mota bort sin bror Tobias, när han inte vet var han ska ta vägen.

Möjligheterna är obegränsade! Försök själva.

Treans barn har alltid varit så gulliga mot varandra. Det är drygt ett år mellan Noa och My och jag lägger märke till att Trean gör vissa klassiska misstag, som jag själv säkert gjort och som jag vet att min mamma gjorde.

Noa är en populär kille. Senast vi lånade dem och levererade dem tillbaka till hemmet, kom grannflickan och frågade om Noa ville komma över. Trean grep in och sa "Absolut, men My kommer också med."

Package deal, med andra ord. Min uppväxt var full av det. Värsta tillfället var när Syrran hade hippa för klasskompisarna på mellanstadiet. När alla gäster anlänt förklarade Mamma festen officiellt öppnad med orden:

- Grabbar, glöm inte att ni ska bjuda upp Victoria, också.

Jag hatade Mamma för de orden och Syrran hatade just då min blotta existens.

Vi syskon var inte gulliga mot varandra. Snarare tvärtom, väldigt missunnsamma och ogina. Dessutom var slagsmål vanligt förekommande på dagordningen. Mest var det Brorsan och Syrran som slogs. Jag var så mycket mindre i storlek att det var meningslöst att ge sig in i några fysiska bataljer.

En gång fick jag in en riktig femetta på Brorsan. Vi måste ha varit i yngre tonåren. Han och jag satt vid köksbordet och Mamma var i badrummet. Jag vet inte vad som for i mig, men plötsligt ropade jag:

- Mamma, Lasse rotar i din handväska!

Det blev dödstyst. Alla barn visste att det var dödssynd nummer ett, Mammas handväska var en fredad zon, som ingen, absolut ingen mer än modern själv hade tillgång till. Tystnaden, som följde blev rent fysisk. Jag sa inget, Brorsan sa inget - kanske mest i ren häpnad.

Mamma kom plötsligt ångade ut från badrummet och innan vare sig Brorsan eller jag han stoppa henne, åkte han på en riktigt rejäl örfil.

Efteråt var det som om någon stoppat filmen igen. Brorsan kunde inte annat än gapskratta och jag var lättad över att han tog min hämnd på det viset.

Jag har för vana att komma med synpunkter till höger och vänster. Ingenting är för stort eller för smått för mig. Ibland gäller det böcker, det händer att jag ser en teaterpjäs, en film eller bara slötittar på tv.

Tidigare har jag läst om amerikanska författare som blivit sårade över att amatörer haft synpunkter på deras alster. Nu finns de inhemska förståsigpåare som oroar sig för utvecklingen här hemma. Det tycks helt enkelt alldeles för mycket i bloggvärlden.

Ja, och? Är det inte åsikterna hos dem som konsumerar kulturen, som är ?sanningen?? En författare som höjs till skyarna i recension efter recension blir inte fet på det. Det är först när fler än de professionella kritikerna blir intresserade, som upphovsmannen gynnas.

Men vi har hört det förr; många bästsäljare har en ambivalent inställning till sina framgångar och vill inte bli alltför spridda. Det måste ju betyda att även kreti och pleti uppskattar deras böcker. Något som tydligen sänker värdet på deras verk.

Jag avundas inte föräldrar till flickor på väg in i tonåren. När jag var där, i början på 1960-talet, härjade en förövare på Södermalm, som våldtog och dödade småflickor.  Om jag inte missminner mig tror jag att den sviten av brott av källan till Sjövall/Wahlöö-romanen om Balkongmannen.

Oj, oj, vad mamma varnade oss för fula gubbar och deras metoder. Jag höll hela tiden ögonen öppna för motbjudande män. Framför mig såg jag någon riktigt oattraktiv man med bölder, dåliga tänder och smutsigt hår.
 

Hur fick den hivman, som idag är på tapeten, 130 flickor och unga kvinnor i säng? Tillit är en vacker egenskap, men den måste paras med realism. Nog måste också dagens mödrar varna för fula gubbar? Det här exemplaret hade till och med dåliga tänder. (Tack, mamma)

Min vädjan: Snälla flickor, sälj er inte så billigt. Alla vill ha bekräftelse, men alla som tycks ge det, har inte schyssta motiv. Dags att upprätta en checklista för flickor!

Eller ska jag kalla det ett
givande gratisnöje.

Jag fattar inte hur årets löpare i Stockholm Marathon pallade med att förflytta sig överhuvudtaget 42 km i närmare 30°. Vi tyckte det var jobbigt att ta oss nedför Torkel Knutssonsgatan till Söder Mälarstrand i värmen.

Där satt, i stort sett, hela familjen med barn och barnbarn och hejade fram löparna i skuggan av den höga muren mot backen upp till Hornsgatan. Publikhavet var inte så brusande i år, värmen var knäckande även för publiken. Vi mådde i alla fall gott i skuggan på den smala gräsremsan och åt medhavd sallad.

Ungefär 200 m bort mot Slussen låg en station där löparna kunde ta små kexchokladförpackningar. Det gjorde löparna och många tog fler bitar än de orkade äta upp.

Tre glada barnbarn insåg att här fanns det möjlighet att få rejält med lördagsgodis. De satte sig på trottoaren och hejade och klappade i händerna. Vem, med mer choklad än nöden kräver, kan motstå tre entusiastiska småbarn? Det fullkomligt regnade kexchoklad över dem.

Flickorna insåg snabbt att de inte skulle visa att de redan hade en massa godis och gömde chokladen i kjolarna. Plötsligt sa Stella till My:

- Titta, han äter upp chokladen själv!

Vilken oförskämd löpare! Ha mage att själv sätta i sig chokladen. Vi, tillsammans sju vuxna och tre barn, gjorde slut på 10 liter vatten på ett par timmar utan att röra oss särskilt mycket. Vad krävs egentligen för att en löpare ska hålla vätskebalansen under ett lopp?

Förra sommaren gnölade jag en massa över min sena semester. I år var jag ute i god tid och la rabarber på tre första veckorna i juli. Dags igen för semestergnäll. Den här gången har vi hållit på att vela fram och tillbaka och inte kunnat bestämma resmålet och om tre veckor bär det av. Det känns som semestern anfaller den här gången.

Lite försemester, om man nu kan kalla det semester, är inplanerad nästa helg. Vi har lovat att ta Treans barn på tältövernattning i Skärgården. M aka Skrivbordstrappern och jag har frontalkrockat.

Hur håller man reda på två småbarn, mat och en massa tältutrustning när man måste bära alla attiraljer? Mitt förslag var

- Vi köper en dramaten, då kan vi rulla packningen ombord på Waxholmsbåten.

- Aldrig i livet! Jag vill inte ses död i ett dike ens, med en sån bredvid mig.

Han är känslig för allt som kan antyda kärring- eller gubbstatus. Stödet på min nya cykel ska enligt M:s förmenande t ex bort. Det spelar ingen roll att det finns praktiska skäl att behålla det.
- Får jag inte ta bort stödet, monterar jag en korg på ditt styre. Ska det va, så ska det vara en rejäl kärringcykel.

Hur kan det överhuvudtaget
vara så varmt den 6 juni? Skärgården kallar högljutt i sådan väderlek, men eftersom vi hade en teaterföreställning inplanerad kl 18:00 fick det bli en kortis.

Vi tog cyklarna ut till Gåshaga Brygga på Lidingö. På vägen dit ringde Tvåan och undrade om vad vi hade för oss. Det blev en gemensam lunch på J. Nu var vi inte helt
ensamma där ute, så vi fick köa upp för att få en bord.

Det gjorde att hemfärden blev pressad rent tidsmässigt och min kondis för cykling är inte vad den har varit. När jag såg att klockan visade 16:20 vid Skärsätra station, trodde jag aldrig att vi skulle hinna. Vi slog världsrekord i duschning, sammanlagt två minuter på två personer, och en kvart före föreställningens början var vi på plats på Stadsteatern.

Jag har läst att flera "riktiga" kulturarbetare inte gillar att bli recenserade av amatörer, men jag är totalt okänslig för sådana synpunkter. Så här kommer mitt utlåtande över Linje Lusta.

Scenografin var riktigt bra, mörk och lite dyster, och effekten av passerande tåg fungerade väl. Helena Bergström har fått beröm för sin Blanche, men jag tycker att Stanley, Francisco Sobrado, gjorde bättre ifrån sig. Jag har svårt för Helena Bergströms entoniga och gnälliga röst.

Sen begriper jag inte varför man blandar niandet och duandet, helt inkonsekvent. Det skär i öronen på mig som har varit med om bådadera. Man duade aldrig någon som man meningen innan tilltalat med ni. Bakläxa till manusskrivaren.

Efterlysning: Jag väntade med spänning på hur sista repliken skulle låta i svensk version ("I have always counted upon the kindness of strangers.") Tji fick jag, den kom aldrig.

Annars vill jag passa på tillfället att hylla svenska språket; Linje Lusta är en så mycket bättre titel än A Streetcar Named Desire. Tycker jag!

Nyheten i dn om uppfinningen av pulversprit ingav hopp. Hopp för oss som då och då ger oss ut i naturen och är tvungna att bära allt, inklusive det vi ska konsumera, på ryggen. Då skulle det kännas fiffigt med lite torrsprit vid kvällsbrasan.

Men jag ingick inte i målgruppen. Kruxet är att det uppfunna pulvret kräver en massa vätska, alltså fortfarande vikt på ryggen. Syftet med det hela är som vanligt att tjäna kosing, den här genom att kringgå alkohollagstiftningen och sälja till ungdomar. Låga motiv med andra ord.

Vi har kört med samma present till alla, som slutar gymnasiet; en femhundring. Lite opersonligt men enkelt för oss och mer välkommet än konstiga smycken från Guldfynd. Jag vill tro det i alla fall.

Visserligen retade vi syskon på att vår Farmor gjorde det enkelt för sig. Vi fick alltid ett kuvert med 25 kronor på bemärkelsedagar. År ut och år in samma summa. Vi sa artigt "Tack, farmor" men muttrade sinsemellan: "Har kärringen inte hört talas om inflationen".

En arbetskamrat gjorde sig omaket att höra efter vad hennes brorsdotter önskade sig till årets avslutning. Svaret blev: Permanent. Nu tyckte inte jobbarkompisen att hårpermanent egentligen är tillräckligt beständigt. Hon tänkte sig någon riktig minnessak.

Är man mer odödlig än i 20-årsåldern? Samma sak vartenda år; en initiativrik person fixar lastbil, någon händig och spikar ett räcke runt flaket och plötsligt blir alla så osvenska och normala säkerhetsåtgärder gäller inte längre. Men vad är vitsen med att dn gottar sig i närbilder över tomförpackningarna? Förstärka fördomar?

För några år sedan slutade grannpojken gymnasiet och uppgången smyckades med ballonger och serpentiner. Stämningen var förväntansfull när far- och morföräldrar tog sig mödosamt uppför alla trapporna. Fastrar, mostrar, farbröder, kusiner, vänner och familj väntade ivrigt med stora plakat på skolgården.

På gatan utanför skolan stod en konvoj med lövade lastbilar och inväntade eleverna. I en av bilarna satt den morbror, som ansvarade för förflyttningen av grannpojkens sällskap. Flera lastbilar gav sig av samtidigt och vid tredje trafikljuset slog det om till rött mitt i kortegen.

Morbrodern glömde vilken last han hade på flaket och stämplade på gaspedalen för att hinna över korsningen. Ingen på flaket var beredd på accelerationen och många trillade omkull. Värst gick det för grabbarna längst bak. Räcket höll inte utan tre pojkar for i gatan, en av dem var grannpojken.

Vi märkte att festen kom av sig och några dagar senare berättade grannarna varför; ordentlig hjärnskakning med ett par dagars sjukhusvistelse.

Sista riktiga studenthämtningen, 1968, var jag med och körde hem kompisens storasyster från Kungsholmens Läroverk. Deras familj hade känningar bland höjdarna i Konsum Stockholm och efter några telefonsamtal fick vi låna en stor varuvagn från det nystartade Obs-varuhuset. Det var jag som kom med den strålande idén (nämnde hon i förbifarten).

Vagnen var vackert lövad och det blev en skumpig färd över Kungsholmens gator och riktigt läskigt var det i backen ner för Hantverkargatan. Men vi klarade oss helskinnade ända fram. Det var bara Lena som blev lite fysiskt omskakad.

Tänk att jag trodde att snippa redan var spikat och klart. I barnbarnens värld heter det så. Men tydligen inte överallt, enligt dn. Jag tycker att ordet är bra och ser inte något negativt eller att det är en slags feminin ordform för snopp. Det ligger istället någon slags logik i konstruktionen.

När jag var liten sa många andra framstjärten. Helkorkat, tyckte jag redan då. Stjärten sitter alltid bak både på pojkar och på flickor. Hemma hos oss sa vi pullan och det var förmodligen Mammas idé.

Brorsan höll på att göra bort sig rejält på grund av begreppsförvirringen om privata kroppsdelar, någon gång på mellanstadiet. På musiktimmen fick klassen lära sig en sång:

Läraren ställde frågan till klassen:
Är det någon som vet vad en sockerpulla är för något? 


Brorsan var inget ljus i skolan, tvärtom, han kunde sällan svara och hade underkänt i flera ämnen. Den här gången visste han till sin stora glädje i alla fall vad det handlade om, men tvekade något; hur skulle han formulera svaret? 

Fröken hann själv att berätta svaret innan Brorsan kom sig för att räcka upp handen och det fick honom att dra en lättnadens suck och tacka sin lyckliga stjärna för att han inte gett sig på några utläggningar. 

(Nej, snippa är även okänt i Words ordlista)

Mitt liv är som en Hollywoodfilm. Inte så att det är glamoröst eller spännande, snarare tvärt om. Varje morgon händer i stor samma saker. Jag går upp, läser tidningen, gör lite morgongympa, duschar, bäddar sängen, plus lite till för att få lite stil på hemmet och mig själv.

När jag går hemifrån vid sjusnåret förväntar jag mig att den lilla joggerskan står och stretchar mot Southsides entrétrappa. En efter en möter jag samma människor varje morgon. Filmen om mitt liv kan ha titeln Måndag hela veckan ända tills nu.

Morgonbönen på jobbet har senarelagts med en halvtimme och eftersom jag är väldigt förändringsbenägen, när det gäller sådana ändringar så går jag hemifrån senare. Imorse kände jag inte igen en käft av alla som var på väg åt motsatt håll. En skrämmande upplevelse!

Det enda välbekanta var skyltarna. Först ut är konditori Eclair. Där kör man parollen:

Eclair - där kvaliteten alltid är högre än priset

Jag har undrat vad de menar med den jämförelsen. Finns det en gemensam skala för pris och kvalitet? Kan man verkligen räkna kvalitet i decimalvärden?

Nästan framme vid jobbet har Kakelslottet sin stora skylt med texten:
Dyrt kakel billigt!

Fler funderingar: Om kaklet de säljer verkligen är billigt, kan de knappast vara dyrt samtidigt. Möjligen exklusivt, fint eller högklassigt.

Imorgon får jag se till att utnämna nya statister eller birollsinnehavare i mitt nya morgonliv. Skyltar är lite väl statiska.

När jag släppte fram hemkunskapsläraren ur minnesbanken, följde en massa andra saker med, slöjden t ex. Hela höstterminen i 6:an hade alla flickor i min klass syslöjd och huvuduppgiften var att förfärdiga en blå- och vitrandig klänning. Alla skulle se likadana ut, ärmlösa och skodda med snedslå i hals och ärmhålor. Klänningen var avsedd att användas i Hemkunskapen.
 

Vi hatade klänningarna, som gav koncentrationslägerassociationer. Inga avvikelser tilläts, jag försökte med förslaget att snedslån kunde få vara vit. Nix, det gick inte. Man skulle tydligt se att banden var klippta på skrådden.

Det händer mycket med flickkroppar mellan hösten i 6:an och våren i 7:an, när det var dags för Hemkunskap. Klänningarna satt som korvskinn på de flesta, trots att vi sytt dem med expansionsmån. I slutet av terminen fick vi dispens från uniformen.

Läraren i Hemkunskap, fröken Cederstrand, var aktiv i någon form av svensk-tjeckoslovakisk vänskapsförening och värvade deltagare till pionjärläger i närheten av Bratislava. Syrran, som var en hängiven hockeyentusiast, anmälde sig en sommar. Mest på grund av utfästelsen att få träffa det tjeckiska hockeylandslaget.

Syrran kom hem mycket nöjd efter lägret. Hon kunde en massa käcka lägersånger på tjeckiska och löftet om hockeyträffen hade infriats.

Tillbaka till tumregler; En annan av hemkunskapens dogmer var antalet lakan som ett hem behövde. Formeln var tre uppsättningar gånger antalet personer i hushållet. Alltså en omgång för sängarna, en omgång i smutstvätten och en omgång i linneskåpet. Jag misstänker att flertalet hem har fler lakan än så. Vi har det i alla fall.

Nej, jag har inte anammat diskning under matlagning. Så mycket simultanförmåga besitter jag inte och maten puttrar inte tillräckligt länge för att jag ska hinna med. Tvärtom, så ser köket förskräckligt ut när jag lagat mat. Mitt försvar är att när man lagar mat, så lagar man just mat och då är fokus på att matresultatet ska bli bra. Disken är en sekundär fråga.