frktjatlund

Så här års brukar det vara dags för en summering av året som gått. Men det är inget jag känner för. Det som hände i mars skymmer fortfarande en del av  utsikten.

Avsnitt 2

Nu börjar jag ruttna på Ylvas rännande i vår korridor. Hon gör sig ärenden titt som tätt in till Stellan och han verkar inte ha något emot det. Det är framförallt två saker jag retar mig på.

Kuttrandet

Ylva låter som en trånande duva och det är väldigt irriterande. Man hör ju inte vad människan säger. Hur ska man då kunna rapportera hur det hela utvecklar sig?

Stängda dörrar

Nu har de dessutom börjat skjuta igen rumsdörren, så jag varken kan se eller höra vad som försiggår. Ska jag behöva installera dold mikrofon eller webkamera? Som det är nu förgås jag snart av nyfikenhet.

(Avsnitt 1)

Näst sista vardagen är helt enkelt den värsta jobbdagen på hela året. Hur kul är det att kolla på målarfärg när den torkar? Ungefär så har jag det ikväll. Vi var tvungna att bryta dagens jobb i förtid eftersom produktionsdatabasen höll på att spricka.

I mitt fall består målarfärgen av filer, som byggs och skickas till olika finansinstitut. Där försvann filen till Swedbank och nu börjar SEB-filen växa sig stor och präktig. Så håller det på ett par timmar till. Det är helt enkelt inte klokt hur många penningtransaktioner folk gör i ett årsskifte.

En gång är ingen gång - två gånger är två gånger för mycket.

Jag pratade med Lillsyrran. För andra gången på kort tid har Svågern fallit ihop i ett epilepsiliknande anfall. Ingen vet orsaken och han ska genomgå en större utredning efter helgerna.

Nej, det var absolut bättre förr. När alla var någotsånär friska och krya och lite huvudvärk inte nödvändigtvis betydde hjärntumör.

Det finns egentligen bara några typer av bloggar.

Åsiktsmaskinen

Oftast mankön, som i inlägg efter inlägg rapar upp sina åsikter. Det handlar om politik, religion, FRA, IPRED och alla länkar hit och dit i sina inbördes kotterier enligt principen "länkar du till mig så länkar jag till dig". Och en hel lång länkkedja bildar större delen av Bloggpanelen, gruppen som ska nominera till Stora Bloggpriset. Är det inavel eller är det inavel?

Dessutom: Har man läst 10 poster så har man läst alla. Sällan några överraskningar med andra ord.

Vill ha & klicka hem

Oftast kvinnor med meningslösa modebloggar där de skriver harmlösa inlägg om kläder och smink. Gärna med lite synpunktsfrågor här och där, för att öka responsen. Några återfinns t o m i Bloggprispanelen.

Dessutom: Har man läst 10 poster så har man läst alla. Sällan några överraskningar med andra ord.

Resten

Sen finns alla andra, förstås. Alla som skriver om allt möjligt och som man kan ha behållning av att läsa flera inlägg. Men de är snarare panelhönor än Bloggpanel.

Som gubben ur lådan dök en kille från skoltiden upp. Han var den som testade sin nya kamera i Stjärnsund och lyckades fånga både Engla och Anders Eklunds bil och som vann Årets läsarbild.

Vi gick i samma klass i hela grundskolan. Han var liten i växten och som jag minns var han en elak typ. Speciellt mot klassens mobboffer, tjocke Billy. Där ledde han grabbarnas fettprover, genom att sticka pekfingret i Billys mage och konstatera "Fettprov - 3 cm". Undrar var han själv gör som biträdande rektor för att stävja mobbningen i skolan?

Bengts avgångsbetyg i nian var urusla och han skulle förmodligen inte komma in på gymnasiet. Men hans pappa var en höjdare på Socialstyrelsen eller liknande och skrev ett långt brev där han vädjade om att sonen skulle få gå om. Som han hade mognat och vuxit på sig under sommaren, var det inte mer än rätt. Tyckte pappan och rektorn höll med.

Min klassföreståndare var däremot lite upprörd. Här frångick man regelverket att man inte fick gå om bara för att höja betygen, för att föräldrarna var välformulerade och var lite mer att räkna med än övriga.

Nu känns det lite patetisk att Bengt inte vågat ta klivet ut ur skolvärlden och inte heller lämna den adress han växte upp på.

(Undrar just vad det var för kamera och om han är nöjd med den)

Helger gör att annat än blogginlägg prioriteras. Människor och mat t ex. Sen finns det alla gånger en matematisk formel för hur det påverkar insatsen i form av disk och annat hushållsarbete. Dessutom drabbades jag av Nemesis och det tog ett par timmar av mitt liv.

I inlägget från 15/12 uttryckte jag mig oförsiktigt om beredskapen på jobbet "det var länge sedan jag behövde göra skäl för pengarna". Det straffade sig kl 10:18 i form av en databaskrasch, som gjorde 30 personer sysslolösa tills jag hade fått liv i den igen.

Nu är vi så välmatade efter allt ätande att det är dags för uppbyggelselitteratur av den här sorten. Inte för att jag tänker avge några nyårslöften. Är det något jag lovat mig själv, så är det att aldrig avge sådana. Möjligen gör jag undantag för ett enda det här året.

Jag ska sluta att riva av sårskorpor!

Bara för att komma ännu mer i stämning, så läser jag Otrohetsdieten av Eva Cassady även om den inte riktigt är i min stil. Speciellt inte översättningen. Alldeles för många meningar har omvänd ordföljd och börjar med ett adverb, typ "Långsamt lät jag ..." eller "Kvickt klär jag på mig ...".

Hungrigt fladdrar blicken vidare mot kylskåpet. Min blick alltså. Kan det möjligen finnas någon gravlax kvar?

Dagen före julafton är ingen bra dag om man ska på Bolaget. Folk är lite lätt uppjagade, minst sagt. Systemet på Rosenlundsgatan har fyra kassor, men det finns bara tre gångar man kan köa i. I normala fall används mittgången till båda mittenkassorna. Folk står i en gemensam kö tills man nästan är framme och där delar kön sig i två. Det kösystemet brukar fungera utan mankemang.

Men idag fick en man för sig att en av mittenkassorna bara hade en kö på två personer och ställde sig efter dem. Hur han nu kunde dra den slutsatsen när det stod åtminstone 15 pers i övriga köer. Oj, oj vilket hallå det blev. Nästan upplopp. Han som trängde sig idiotförklarade alla bakomvarande och vice versa. Tjafset upphörde i och med att en herre tog i och sa

- God jul! högt och ljudligt.

Incident nummer två uppstod när en något förfriskad man blev avvisad vid kassan. Han blev så förbannad att han greppade en tom vinkartong och i ilskan kastade den på kassören, som verkligen inte uppskattade tilltaget.

- Det var sista gången du satte din fot i den här butiken. Kommer du hit en gång till tänker jag personligen lyfta ut dig härifrån.

Och då var klockan bara halv tre.

Kroppsligt är jag en mogen kvinna, men om jag inte passar mig regredierar hjärnan till någonstans i 12-årsåldern.

Eftersom det är generellt rökförbud i fastigheten där jag arbetar hänvisas rökarna till en rökruta utanför. I morse mötte jag Linkan på väg dit. Hon har en höftskada, som gör att hon släpar ena benet efter sig. Jag ser hur hon öppnar porten, tar sats i motvinden och skyndar sig över gårdsplanen. Då dyker en tanke upp bara sådär.

- Gå inte på det där viset. Du kan bli sån!

I rökrutan står redan Kate och blossar för fulla muggar. Hon är småvuxen eller dvärg, som vi sa när jag var 12. Tanke nummer två står inte att hejda.

- Vet du inte att rökning kan få en att stanna i växten?

Jag skyller alla barnsligheter på filmen vi såg igår kväll. Den fick mig att trilla tillbaka minst 40 år i tiden. Filmen Blue Sky där Jessica Lange spelar en kvinna, som har flera gemensamma drag med min mamma.  Och känslan från igår har nog inte riktigt släppt taget.

Nu har vi gjort slag i saken och bokat en resa med stort R. R som i rundresa, en rundresa på tre veckor i Kina. Bara sådär. Eftersom jag är tillförordnad avdelningschef idag och imorgon passade jag på att bevilja min egen semester. Tre veckor från 12 april, det kan väl ingen missunna mig?

Det är lika bra att göra av med pengarna när man har hälsa och krafter till det. Pensionssparande ligger inte för mig. Min erfarenhet av gamlingar är att materiella önskningar minskar med åldern. Tror jag, så vi får leva minnena istället när vi blir gamla.

Eller så kan det bli för oss, som det blev för Gudrun och hennes man Sten. De satsade på resor och upplevelser. Varenda VM- och OS-evenemang gav anledning till längre och kortare resor ända fram till Stens död. Sen fortsatte Gudrun resa på egen hand.

Men så började problemen komma. Gudrun fick konstiga symptom och framförallt huvudvärk. Det visade sig  vara den gamla gasspisen, som inte höll tätt. Efter att spisen bytts ut försvann huvudvärken så småningom. Men inte bara den, den tog också med sig alla minnen.

Hon tog fram ett av sina fotoalbum och pekade på några kort.

- Titta här! Det är Sten och jag som står på Himmelska Fridens torg. Tänk att jag har varit i Kina. Och jag minns inte ett dyft av resan. Och inte av de andra heller.

Äsch! Vi har i alla fall ingen gasspis.

Min Brorsa, som är en sort för sig, begärde ett år att Idun och Torleif, hans två barn skulle få ledigt från skolan den 21 december. För Midvinterblot. Är det vintersolstånd så är det. Han har alltid gillat att sticka ut. De stackars barnen fick sina fornnordiska namn när alla andra hette Marcus, Joel, Sara och Johanna.

Förmiddagen upptogs av städning. I det egna hemmet och det var inte en dag för tidigt. Snarare tvärtom. En konstart, om man ska tro Reinfeldt. Som om städning skulle vara en konst. Det handlar mer om hårt arbete och att man vet var man ska sätta in stötarna. Knäskura? Nej, det är bara bortkastad möda. Bättre att öka på frekvensen istället. Då hinner det inte bli så nedgånget. Och jag undrar hur människan gör med heltäckningsmattan.

Nu var hemmet en prydnad, tills Maken tog fram lådan med kokosbollar.

- Vill ni ha efterrätt?

- Jaaaa! vrålade två barnbarn.

Noa åt fem bollar och My var nöjd efter en och en halv. Resten, 32-7=25, har Maken klämt i sig. På två dagar. Trots att de små liven och det stora satt i köket under orgien, så har kokosflingorna spridit sig i hela huset. Och nu får Reinfeldt gärna komma hit och knäskura.

Svärdottern tog inte illa upp med köksgardinen utan var riktigt nöjd med köket. Ja, det var kanske inte min förtjänst. Snarare mattläggarens.

Vi har ägnat dagen åt att fixa med Svärdotterns lägenhet. Mattläggaren var klar med det svart-vit-rutiga-köksgolvet och vitvarorna behövde komma tillbaka på plats. Och hur kul är det att komma hem mitt i natten till ett ekande tomt kylskåp?

Så jag fyllde på med lite matvaror och mot bättre vetande köpte jag en käck gardinkappa till köksfönstret, röd med vita prickar. Maken tog sig för pannan, "Du vet ju själv hur du avskydde när din mamma köpte saker till vårt hem". Absolut, men hon hade ju taskig smak. Det har inte jag. Tror jag.

Jag får väl säga något i stil med "Var inte orolig, jag kommer inte att bli sårad om du inte gillar gardinen. Då är det bara att ta ner den". Och behärska mig om motsatsen skulle inträffa.

Sen tejpade vi en stor välkommen-hem-skylt med ballonger på utsidan av ytterdörren. Så att de verkligen ska känna sig välkomna hem. Vi fick ett litet sorligt sms i veckan, om hur allt var bra men att hon saknade Trean.

Nu ropar mamma att maten är klar. Nej, det är inte sant, men den lilla äggklockan pinglar att det är dags att ta ut rotsakerna ur ugnen.

Idag känner jag mig riktigt ensam och övergiven. Väldigt ensam om att jobba. Somliga har tagit ledigt. Andra "jobbar hemifrån", som idag antagligen betyder jobbar hemma. De som hasat sig hit har hasat sig hem igen, med sjuka motiv typ "Min hals blir bara värre och värre" eller "Fy vad jag snorar. Känn om jag har feber".

Andra är här, men bakis och oförmögna till konstruktivt arbete. Och inte blev det bättre efter att gänget tog pizzalunch; ett par stycken har hamnat i paltkoma.

Själv orkade jag inte gå ut i regnet utan åt chokladpraliner till lunch. Det var gott så länge de smälte i munnen, men nu börjar det likna illamående.

Det verkar inte vara mycket bättre på andra ställen. Jag mejlar den ena frågan efter den andra till ett par leverantörer, men det känns döfött. Ingen svarar, så jag kan lika gärna ta helg som alla andra. Om bara inte vädret såg ut som det gör.

Jag var inne en sväng på det lokala bankkontoret och medan jag står och blåstirrar på skärmen med turnummer öppnar en kille dörren och ställer frågan:

- Är det nån som vet vart Handelsbanken har flyttat?

Alla tittade sig förvånat omkring, tills en sa:

- Det här är Handelsbanken.

För något år sedan gjorde man om kontoret och samtidigt flyttades entrédörren några meter norrut.

Nu har jag bestämt mig!
I mitt nästa liv ska jag bli man. En mycket trevlig och charmig sådan utan att för den skulle vara flirtig. Vara positiv och öppen utan att vara familjär. Kunna lätta upp stämningen i trängda lägen. Skoja bort slarv, sen ankomst, långluncher och träning på arbetstid. För är man bara tillräckligt trevlig, så ursäktas det mesta. Ja, de flesta märker inte ens bristerna.

Precis så vill jag vara. Inte en jobbig kärring.

Maken vädrade morgonluft och drog till MediaMarkt för att kolla i varubeståndet. Ända sedan jag nämnde att min kollega köpt en 63" platt-tv har han inte haft någon ro i kroppen. Visserligen har vi redan en på 42:a upphängd på väggen men den är åtminstone tre år och betald. Och är inte 42 en damstorlek? Pryltorskar kräver större doningar än så.

Tydligen fanns det mängder av varor, men som tur var kom han bara hem med filmen om Winnerbäck sommarturné. Och det ville han ha beröm för. Både för filmval och den blygsamma utgiften.

Vi såg större delen av rullen och där fanns några klipp om Tjejerna längst fram. Tre flickor i övre tonåren, som entusiastiskt följde hela touren. Ett klipp var lite konstigt. En av flickorna ursäktade sig att hon inte hade varit med riktigt hela resan.

- Pappa ringde och sa att det inte fanns någon bot för mammas sjukdom, så jag åkte hem och var några dagar med henne. Men nu är jag tillbaka.

Är svenskor dummare än andra?

Tanken slog mig när jag satt i ensamt majestät på jobbmuggen och mediterade över budskapet på sanitetspåsen. Eller ska jag tolka det som att tyskor, engelskor och fransyskor får dumpa bindorna i toan, bara de ger sjutton i att spola ner själva påsen.

Eller får svenskor kasta påse tillsammans med binda i toaletten?

Jag är glad att jag inte behöver ta ställning i frågan.

Köp 5 och betala för 4 - det brukar jag göra med strumpbyxor. Närmare bestämt på Åhléns-Söder. Imorse öppnade jag femte och sista dubbelpacken, bara för att konstatera att ena paret inte var hopsytt i grenen. Det hela paret tog jag på mig.

På vägen hem från jobbet gick jag in på Åhléns och ställde mig i kassakön. Expediten gick och hämtade ett nytt dubbelpack, tog ut ett par och sträckte fram det till mig. Par nummer två slängde hon tillsammans med det defekta, i papperskorgen.

- Men om du ändå bara kastar det hela paret, så kan jag lika gärna ta det.

- Nej, det går inte. Vi har inte den policyn.

- Nähä, inte ens som kompensation för att jag var tvungen att ta mig hit och köa för att få rättelse för en felaktig vara?

- Nej!

- Inte ens för att det är ett slöseri med resurser att kasta användbara saker?

- Nej!

När jag gnällde på Guldfågelns kycklinglårfiléer hade de vänligheten att skicka mig en värdecheck på 100:- - dubbelt så mycket som jag hade betalat. Där hade man tydligen en helt annan policy.

Det var en gång två katter, Maja och Ella, som bodde hos oss. Det var långt innan vi hade de allergiska barnen. Och barnbarnen. Det bästa kissarna visste var rå strömming. Fanns det fisk i kylskåpet kom de galopperande så fort man tog i skåpsdörren. Man kunde höra hur de riktigt sladdade på parketten, när de tog kurvorna i högsta fart.

Strömming nummer ett gick åt hel och hållen. Inte så mycket som ett ben återstod. På andra strömmingen lämnade de ögonen och tredje strömmingens hela huvud låg oftast kvar i matskålen.

Och nu lite tvärtom

Det var en gång två godiskorgar. Eller snarare "Det finns två godiskorgar" och de står i receptionen. Först försvann alla Dumle- och Rollokolor, sen kokosprickarna, efter det sockerbitarna och nu är det bara gelatingodiset kvar.

Ja, jag erkänner kolorna, några prickar och ett par sockerbitar. Men inga fiskar, dödskallar eller geléråttor. Och det är nog därför det bara finns sånt kvar.

Så här ser årsskiftet ut för min del. Business as usual alla svarta dagar. Plus beredskap enligt nedanstående schema.

Jag klagar absolut inte. Insatsen ger pekuniära belöningar och det var länge sedan jag behövde göra skäl för pengarna. Men det är årsskifte och då krävs det både hängslen och livrem.

(Konstigt att den 28:de har två rader?)

Under en nattlig svettattack drömde jag att jag skrev ett fullständigt meningslöst blogginlägg. Rubriken var något i stil med "Ju mer ... desto ..." och innehållet var fullständigt obegripligt. Även för mig själv.

Ingen kommenterade, inte ens undrade vad jag menade och efter den posten la jag ner bloggen. Konstigt är bara förnamnet.

Jaha, då fick barnbarnen och Annaa rätt. Kevin vann Idol trots att vi röstade flera gånger på Alice. Något vi aldrig gjort tidigare. Röstat i tv-sammanhang, där det kostar pengar och i vårt fall var de totalt bortkastade.

Svärdottern och barnbarnen begav sig på en solsemester tidigt i morse. Hon orkar inte med något julspektakel i år. Tidigare har de alltid varit hos hennes mamma, men nu när varken mormor eller Trean finns så känns det mer än avslaget.

Än ekar hammarklangen

På Makens jobb har de en ny snickarlärling och gubbarna ägnar sig åt sin egen version av tuff kärlek. Igår fick den unge mannen ett specialuppdrag.

- Hörru Viktor. Kan du ringa till Fredells och boka fyra adhd-skivor i bordeline-masonit. Vi skulle behöva dem redan på tisdag.

Igår var vi ute och åt på lokal med Billy, 57, Göteborg. Han var här och byggde ett kök tillsammans med Bosse Dunder, som också hängde med. Jag känner inte honom sen tidigare, bara hans bror Klas Dunder och det flyktigt. Bosse har 8 barn. Under 20 års tid utökades alltså familjen med en medlem vartannat, vart tredje år.

- Fiskar man, får man räkna med napp, tyckte Bosse.

- Men man måste inte agna eller använda krok, menade övriga.

När jag berättade för dagens lunchsällskap om familjen med 8 barn var hennes första fråga:

- Är det med samma kvinna? Jodå, det är det. Fråga nummer två:

- Vill inte frun jobba?

- Har ingen aning. Jag har aldrig träffat henne, sa jag. Men när jag funderade över saken så kan man knappast vara arbetsskygg med 8 barn. Möjligen hemkär.

Först tänkte jag skriva ett långt inlägg om Aftonbladets Stora Bloggpris, men jag ids inte. Idag gillar jag inte bloggar. De flesta inlägg är så förutsägbara. Som det här till exempel. En nyhet i ämnet bloggning och jag hugger direkt, länkar till artikeln och pingar Bloggportalen.

Sen tjurar jag en stund över att AB inte tycker att min blogg tillhör de 100 mest betydelsefulla bloggarna i Sverige. Ha, ha! Även om jag skulle få erbjudandet så skulle jag på ren jäkelskap nominera Blondinbella i alla kategorier. Eller så skulle jag dra till med Groucho Marx klassiker: en klubb som erbjuder mig medlemskap, vill inte jag vara med i.

Då slår mig tanken att om jag inte får nominera, kan jag ju alltid bli nominerad. Strategi? Där blev jag väldigt trött. Kärringbloggar är helt enkelt inte tillräckligt heta. Möjligen för andra kärringar, men bloggande tanter växer inte på trän. Jo, kanske. Men de intresserar varken bloggpanelen eller röstarna.

Ska jag helt enkelt ljuga ihop en intressantare person med ett riktig spännande liv? Långt borta från tvätt och städning. En som inte behöver rensa luddfilter eller komma ihåg att köpa tandkräm utan bara glida runt och satsa på sig själv.

Nej, det har jag inte mage till. Istället blir jag min egen panel och nominerar min egen blogg till Lilla Bloggpriset. Som röstberättigad röstar jag självklart på http://frktjatlund.blogg.se och vinner lätt första plats i min egen tävling.

Men nu skiter jag i det här och annat och tar helg.

Och 25 stycken får somliga att gå i taket. Här försöker jag göra det trevligt för folket på golvet. Men vad har jag för det? Det blir pajkastning med mig i skottlinjen.

Som fågel häckar Handläggarna, som fisk simmar Datadriften och mittemellan sitter System dvs jag och några till. Handläggarna tycker att svarstiderna blivit alldeles för långa och framför klagomål till Driften. Då ger sig katten på råttan, så att säga. Driften slår ifrån sig och hänvisar till System och Herrejössesprojektet och vi är inte sämre och protesterar högljutt.

- Det luktar snarare nätverksproblem, menade jag och då blev Driftchefen förbenad och tyckte att vi skulle hålla oss till mer påtagliga saker än dofter och de tänkte minsann inte gå vidare i frågan med mindre än att vi visade att det inte var våra program som orsakade segheten.

Nu har jag väldigt bra luktsinne och det var en switch i nätverket, som var problemet till Driftens stora förtret.

Men så hittade driftchefen mina 25 stjärnor. Handläggarna har ett Intranät med information, regelverk och lathundar. För att få lite vintermys hade jag lagt in ett stilla stjärnfall på startsidan.

- Aha! System lägger ut tunga JavaScript i produktionsmiljö. Inte konstigt att det går trögt. Så kan vi verkligen inte ha det!

Hur stor skada kan ett pluttlitet JavaScript egentligen åstadkomma? Men man väljer sina krig och nu får personalen se sig i månen efter stjärnor.

Sådär! Med dagens övertid är fas ett i Herrejössesprojektet avklarad och vår avdelning kan gå i koma under förändringsstoppet fram till och med trettondan. Då får vi börja om från början, när de nya datorerna, som kräver 64-bitarskod ska tas i produktion.

Eftersom jag var sen och känner mig lite sliten plus att det regnar bestämde jag mig för att ta bussen hem. Och Lo & Behold för en gångs skull stämde dagens braskande tidningsrubriker; det är verkligen rörigt i trafiken.

Busslinje 4 var bara att glömma. Uppåt en 35 min försening. Så jag fick en långsam sightseeing genom Årsta med buss 160 till Liljeholmen. Inte för att jag såg några vackrare vyer i mörker och regn. Sen blev det tunnelbana och vid Zinken var det riktigt kaotiskt. Alla skulle av tågen och köa upp för ersättningsbuss. Det gick knappt att ta sig fram till porten.

Slut på friden

Maken sitter och fixar med inställningarna till den nyinköpta Wii-konsolen. Undrar hur många minuter det dröjer innan han vill ha mig till att kolla? De flesta data/tv-spel är rena sömnpillren. Tycker jag.

(Ca 17 min. Viiivviii! hördes just eka från vardagsrummet)

Utanför mitt jobbfönster pågår byggverksamhet på en terrass mellan huskropparna. Jag har ingen aning om vad man håller på med, eftersom man jobbar under en byggställning täckt av presenningar. Glaspartierna utanför antyder att man gör något slags ljusinsläpp till våningen under.

Igår fick vi en halvtimmes ofrivillig fikapaus när gubbsen på bygget kapade en elledning. Självklart hittade man kabeln för den avbrottsfria elen, så alla datorer på vårt våningsplan tvärdog. Allt annat mindre viktigt hade ström.

Kundtjänst blev mest lidande, men samtidigt får man vara glad för att det inte hände på ett sjukhus.

Idag kom morgontidningen alldeles för sent för att jag skulle ha någon nytta av den. Då känns prenumerationsavgiften väldigt bortkastad. Jag tycker att det känns bättre att bläddra i pappersvarianten av gammelmedia, än att läsa längre artiklar på bildskärm. Det är lite åkesjukevarning över det hela.

Nu till dagens konspirationsteori

Allt fler, inklusive jag själv, har en ingen-reklam-lapp på brevlådan. Men likt förbaskat tar sig reklamen in i huset. Mycket kommer som direktadresserad till någon i hushållet, men nu verkar det som morgontidningen mer och mer är medlet för reklamen att ta sig innanför dörren.

Varje dag har DN haft sällskap av kulörta bilagor från on off, siba, elgiganten m m. Ofta flera exemplar av samma broschyr, vad det nu ska vara bra för. Det är inte alls bra utan riktigt störande. Reklam är reklam, om än i annan svepning.

Och ännu värre; måhända är tidningen sen för att buden måste sitta och blada in reklamen innan de ger sig ut i trapporna.

Wow! Annela har gett mig en utmärkelse. Det är inte var dag, som sånt händer. Och nu grunnar jag på vad jag ska göra med den upphöjelsen. Speciellt som regelverket ser ut så här:

1. De som mottagit utmärkelsen ska lägga upp en bild på den.
2. Länka till den bloggen du fick den ifrån
3. Ge den vidare till sju andra bloggare & länka till deras sidor
4. Lämna ett meddelande i deras bloggar, så de vet att de fått utmärkelsen

De två första uppgifterna är avklarade, men de två andra är lite knepigare. Flera av de, som jag skulle tänka mig som mottagare har redan fått en.

Jag tar helt enkelt och ger alla sju utmärkelser till Annaa och hon får göra som hon vill med den hedersbetygelsen. (Det räcker med en länk, tror jag. Jag har länkat till henne förr, så totalt kanske det blir sju länkar.)

Jag är så in i vassen effektiv när det gäller städning, att jag nästan blir rädd för mig själv. På fyra timmar var Svärdotterns lägenhet flyttstädad och klar. Svärdottern tog badrum, toan och städskåpet. Resten fixade jag.

Nu är städning min specialitet samtidigt Svärdotterns svag punkt. Hon har helt enkelt aldrig lärt sig konsten. Hennes mamma ställde aldrig några krav utan gjorde allt själv. I den mån hon tyckte att det behövdes.

Min moder däremot, drev oss tre flickor hårt. Dammsugning varje dag och veckostädning på lördagar. Inget lördagsgodis om vi inte gjort vår andel. Syrran dammade, jag tog badrummet och Lillsyrran lilla toan. Hade man otur fick man torka köksgolvet. Modern var fena på återanvändning, så det var inte tal om köpta trasor. Nej, gamla uttjänta bomullstrosor var mycket bättre. Lättare att vrida ur och torkade fortare. Och torka gjorde de på kökselementet. Det gällde att vara snabb om det kom oväntat besök och få in de grådaskiga trosorna i skåpet innan gästerna hann se dem.

Städmetoderna var viktiga, speciellt vid storstädning. Börja damma uppifrån och gå nedåt. Skura väggarna gjorde man åt andra hållet; börja vid golvet och skura uppåt. Annars fanns det risk för fula smutsränder längs väggen. Rummen städades från vänster dörrlist, rummet runt och avslutade vid höger dörrlist. När man var två om ett rum, började vi vid varsin dörrlist och möttes på mitten, vid det förhatligt jobbiga elementet.

I förra veckan fick vi räkningen på gravstenen. Det stod att den var levererad och klar, så Maken och tog en tur ut till kyrkogården för att se hur den tog sig ut. På stenen står bara Treans namn och årtal, längst ner står det KÄRLEK och hade vi haft fantasi nog att tänka oss hur det skulle fungera i verkligheten, så skulle själva kärleken ha graverats in högre upp. Nu fick vi flytta på blommorna för att texten skulle synas.

Och när jag ändå är inne på trista ämnen, så kan jag meddela att jag har känning av blåskatarr. Det var min dag. Hur var er?

Det blev kväll den här dagen också. Flyttdagar är av karaktären "det tar aldrig slut", men tiden rinner alltid ut hur man än gör. Alla inblandade slet som djur, men jag kom ganska lindrigt undan och var mest kalaschaufför till My. Hon var på barnkalas hos kusin Stella medan Noa var med Tage och spelade pokémon.

Några lådor med köksutrustning hann jag packa ner och upp och när vi lämnade Skånegatan var nya lägenheten riktigt beboelig. Tv:n funkade, taklampor på plats, leksaker arrangerade i hyllor, sängar bäddade och nya tandborstar införskaffade. Enda missen var att ingen tömt kylskåpet.

My har lärt sig nya begrepp, som Hyresvärd och Hyresgäst.

- Vad heter er Hyresvärd?

- Ulf Sandkvist.

- Samma som vår. Men vad har ni för kod?

- 7477.

- Det har vi också. Precis som Stella.

- Det är för att vi har samma hyresvärd.

- Jaha! Är ni också hyresgäster?

Jupp! Och länge leve hyresrätten och död åt marknadshyror, som bara gör Ulf Sandkvist rikare och rikare utan att på minsta sätt sänka hyran för Husby-Alby-Tensta-Kista-folket.

Jag förstår mig inte på folk. Hur lite pengar somliga än har så finns det vissa, fullständigt onödiga saker, som de kan lägga pengar på. Spel och tobak t ex.

Om Jim Ruth tycker att han har råd att satsa ett par tusen på poker, så borde det diskvalificera honom för socialbidrag på direkten. Nu vann han och är bitter för att han inte får någon nytta av vinsten.

Så var Modern också. Hon hade alltid råd med cigarretter, hur lite pengar det än fanns. Och inför varannan torsdag räckte pengarna till en eller flera penninglotter.

- Om jag vinner, så ska ni få ... och jag vet inte allt hon skulle köpa till oss och till sig själv.

Syrran och jag muttrade varje gång

- Vi skulle nöja oss med pengarna som gick till lotterna. Och lovade dyrt och heligt att aldrig själv slänga bort pengar på spel.

I morgon är det dagen F, F som i flytt. Då ska Svärdottern, Noa och My förflyttas till Skånegatan. Och jag hoppas innerligt att SMHI har rätt i sina prognoser att regnet ska upphöra. Kungen själv har lovat att vi ska få använda en av hans öppna släpkärror. Det vill säga Christer, som jobbar på Kungliga Djurgårdsförvaltningen, ställer upp med bil och släp. Och då vill vi inte ha regn.

Ettan och Tvåan, i form av herrH (Svärsonen) hjälper till. Tvåan själv är upptagen av Stellas barnkalas. Ett kalas som Stella sett fram emot, men som är lite gruvfaktor för Tvåan nu när maken blir upptagen på annat håll och hon ska vara lektant.

- Vi ska leka massor med lekar, sa Stella när jag hämtade henne på dagis i veckan.

- Jaha, vad då för några?

- Tjarad.

- OK, hur gör man det?

- Komte håg.

Dagen S

S som i städning. Den infaller på måndag. Övergivna 18-åringen vill flytta in på Kanalgatan så snart, som möjligt så hon får nycklarna på tisdag.

När chefen kom och påpekade att jag hade sju semesterdagar kvar att ta ut, anmälde jag raskt att jag ville ha ledigt den åttonde. Inte för att städning är drömsemestern, men vad gör man?

Just nu följer jag två serier på tv: Din plats i historien och Himlen kan vänta. Det gör man enklast via svt:s hemsida. Man behöver varken passa tider eller spela in och bildkvaliteten är inte så viktig i den här typen av program.

Din plats i historien bygger på läsarnas egna berättelser och har en enkel och trevligt ton. Dessutom ligger det lite nostalgi i skildringarna, som ofta innehåller detaljer som jag själv kan relatera till. Förorter och tvättmaskiner t ex.

Himlen kan vänta berättar om vad som händer olika människor när de drabbas av en dödlig sjukdom. Hur de kan leva vidare och vilka känslor de själva och omgivningen upplever.

Alla verkar vara övertygade om att de ska ge sjukdomen en match och att det är deras egen kampvilja som är avgörande för utgången.

Jag köper inte riktigt den synen. Det känns lite som de som förlorar kampen inte kämpade tillräckligt väl och på något sätt är utgången deras eget fel. Lite väl fatalistiskt. Och risken är väldigt stor att man bara håller uppe en fasad av "jävlaranamma" för att inte oroa omgivningen.

Ikväll blir det Idol och jag hejar fortfarande på Alice, trots att modern skulle ha sagt att hon borde räta på ryggen.

Nej, jag fick heller aldrig vara lucia. Skolans lucia utsågs bland flickorna i sjätte klass. Varje klass skickade två kandidater till valet; en som klassen röstade fram och en som klassföreståndaren utsåg.

Jag hade längst hår av alla, dessutom ljust. Men mina aktier var väldigt låga bland eleverna. Däremot hade magister Olsson ett gott öga till mig. Jag blev ombedd att gå några vändor över golvet i gympasalen, som värsta utställningshund. Men tydligen skred jag vackert och halkade på så vis in bland kandidaterna.

Nu hade jag inte minsta chans till seger, men alla deltagare var garanterade en plats i luciatåget som tärna. Annars var det reserverat för flickorna i skolkören. Jag var nöjd med det tills musiklärare fröken Macklin upptäckte mig vid första repetitionen.

- Du behöver inte sjunga med i sångerna. Det räcker med att du mimar.

Då var det inte lika roligt längre.

(Sorgliga kategori tre, according to annaa)

På Elektriska Svea hänger det en massa lampor med svarta skärmar. Vem kom med idén att göra taklampor i den kulören? Syfte med en taklampa är att ge en bra allmänbelysning men en svart skärm är så kontraproduktivt det bara kan bli. Och inte är det snyggt heller.

Själv är jag extremt ljusberoende och tänder gärna alla lampor, som finns. Det är ännu en orsak för mig att vara glad över att ha eget rum och inte behöva sitta i kontorslandskap. När jag satt i ett rum tillsammans med 24 andra tanter uppstod det belysningsfighter så här års. Somliga ville ha mysbelysning och släckte ner medan jag tog varje chans att tända.

- Du kan väl ha din egen bordslampa tänd, så vi andra kan få lite stämning.

No way! En bordslampa är inte samma som en allmänbelysning. Den ger skarpa kontraster mellan ljus och skugga och värmer. Och  förresten är man på jobbet för att arbeta. Mysa kan man göra i fikarummet eller hemma. Dessutom började de ljusskygga gnälla efter några timmar över hur trötta de var. Inte alls konstigt, när bristen på ljus gjorde att de aldrig vaknade ordentligt.

Bara kvarteret ifrån min skola i Fruängen låg en kokosbollsfabrik. Där kunde man köpa sekunda bollexemplar billigt. Jag tror att man fick åtta stycken för en krona. Det var mer än dagsbehovet för en mellanstadieelev.

De första tre gick ner lätt. Sen blev det jobbigare och när vi passerat sex uppstod det oftast krig. Alla mot alla och ibland alla mot Bettan, Maggan eller Kicki. Klet i hår och på kläder och jag visst att morsan skulle bli tokig. Ja, det hände att vi köpte för två kronor var och då räckte det till att mula några andra kompisar också.

När vi bodde i Solberga var det bara ett stenkast eller två till fabriksförsäljningen Inga-Brittas havrebollar i Midsommarkransen. Så den som var sugen tog sig dit och köpte en eller två lådor. Nyinköpta bollar var så färska att de behövde ett par dagar på sig för att stabiliseras. Om de hann.

Sen gick vi över till arraksbollar, som jag länge trodde hette araraksbollar. Det var när vi hade städfirma. Överallt där man sålde städmaterial och kursade man även Delicatos produkter. Så jag har många oskattade konditoribitar på mitt samvete.

Det viktiga när man äter arraksbollar är att man skalar dem först. Alltså gnager av allt chokladströssel med tänderna och på så sätt frilägger själva bollfilén. Sen låter man resten smälta i munnen.

Efter alla dessa sötsliska bollar kan jag lugnt säga att de inte utövar någon som helst lockelse på mig. Jag har helt enkelt förätit mig på söta saker och mår lätt illa om jag äter mer än ett par tuggor.

Något för Svärdottern? Nja, den tvättmaskinen lär nog inte få plats i hennes badrum. Möjligen om man tömmer det helt och hållet. Men samma typ stod i moderns hyresfastighet långt i på 90-talet.

Jag minns hur man till att börja med fick mata den med 25-öringar för att värmen skulle fungera. När mynten avskaffades blev värmen gratis. Men man fick passa sig så att vattnet inte blev för varmt, eftersom den saknade termostat.

Gissa om tanterna blev glada när värden ersatte maskinen med modernare doningar? Då blev det vilda protester på somliga. Inklusive modern.

Men vad sägs om en sådan här snabbdiskande maskin på köksbänken? Svärmodern hade den här modellen och visst var den snabb.  Och det var nog det enda som var positivt med den.

Förutom att den var ful så tog den stor plats, var bullrig, jobbig att fylla och tömma och dessutom var den inte automatisk. Nej, man fick passa den för att vattnet skulle fyllas på och tömmas ut vid rätt tillfällen.

Men det var ganska kul att kolla på disken som snurrade runt inuti. Om man inte hade något annat för sig.

Jag trodde att jag skulle vara hjälpt av att prenumerera på Råd & Rön. De gör en massa tester och ställer upp resultaten i tjusiga tabeller och sen ska det bara vara att ta något prisvärt i listan. Men så enkelt är det inte.

De där Bosch, Siemens, Miele och Elektroluxvidundren som finns i deras tester hittar man inte ute i affärerna. R&R testar t ex diskmaskinen Bosch SGU45M72SK med gott resultat, men den finns varken hos Siba eller hos Elgiganten. Där har man modeller med de skönklingade namnen SMU50M02SK och SMU50E12SK. Likadant är det med tvättmaskiner och torktumlare. It's a jungle out there! helt enkelt.

Det är Svärdottern, som behöver nya vitvaror. Eftersom hennes gamla lägenhet är en bostadsrätt, så ingår disk- och tvättmaskiner i försäljningen. Tvättpelaren var mindre än ett år gammal, men diskmaskinen är ingen större förlust. En gammal Whirlpool där bestickkorgen var försvunnen redan vid Treans inflyttning.

Det verkar som man får handla på rekommendationer och/eller magkänsla. Jag har under alla år varit Cylinda trogen, men senaste tvättmaskinen är jag inte så nöjd med. Själva tvättresultatet är inte det bästa. Och jag gillar inte deras nationalistiska reklamtema med "Sverigetorken" och "svensktillverkad", som står tryckt med stora bokstäver på maskinerna.

Tvåan har Bosch i både kök och badrum och är nöjd med sitt maskineri. Jag får kolla vidare, helt enkelt.

Ring! Ring! hemma hos Svärdottern.

- Hej! Det här är Åke, Tages Wohlins pappa. (Tage är Noas kompis)

- Ja, hej!

- Jo, jag hörde att du fått en lägenhet och att din på Kanalgatan kommer att stå tom ett tag.

- Ja, köparna vi inte tillträda förrän till våren.

- Du förstår att min brorsdotter har hamnat i riktig knipa ...

Den stackars 18-åriga brorsdottern har just blivit lämnad av killen som är pappa till deras tremånaders bebis. Dessutom har hon och barnet ingenstans att bo. Läget är förtvivlat och vem kan säga nej till en sådan trevare. Speciellt som t o m bebisens farfar ringer och beklagar sonens dumhet och vill försäkra sig om att barnbarnet ska få det bra.

Flickan blev glad som ett barn och tyckte att hon kommit upp sig i smöret när hon fick byta till Söder från tidigare adresser i Haninge, Huddinge, Tullinge och Södertälje.