frktjatlund

Första gången jag

1. Åt paprika. Ingen aning alls. Måste ha varit i samma veva som jag åt potatis första gången. Paprika har helt enkelt alltid funnits.
   
   
2. Såg på teve. Grannpappan ovanför hade byggt en egen apparat alldeles själv, långt innan vi köpte en egen. Den saknade skal och jag var mer fascinerad av innanmätet än av tv-bilderna. Skulle gissa att året var 1958.
   
   
3. Var på skoldans. Antagligen i skolmatsalen år 1965 och säkerligen var det till tonerna av Mascots, Tages eller Ola & the Janglers. De var flitigt anlitade av vårt elevråd.
   
   
4. Rökte. Alla i familjen utom pappa rökte så ingen märkte när jag började. Huset var så inpyrt ändå. Och inte heller fanns det några argument som bet för att jag skulle sluta. Så jag blossade vidare i fyra år innan jag hamnade i bättre sällskap och slutade.
   
   
5. Lagade mat. Spaghetti och köttsås. Det var den enda maträtt jag kunde laga innan jag flyttade hemifrån.
   
   
6. Använde en dator. Vi köpte en PC 1986 när jag tröttnat på att sköta bokföring och fakturering för hand. På den tiden drev vi ett städföretag och jag tog på mig andra småföretags administration under firmanamnet Sannbergs Sifferservice.
   
   
7. Fick stipendium. När jag gick i sexan var jag tokig i knyppling. Ett udda intresse, som min slöjdlärare premierade i form av en bok i ämnet.
   
   
8. Flög. Från Bulltofta till Gatwick 1966. Målet var Hastings där kompisen och jag levde rövare under etiketten "Språkresa". Beachpartyt i Rye, det var grejer det!
   
   
9. Var kär. I Ola, ett år äldre. Men när han orerat ett tag om kåpor och jag förstod att det var (bh)kupor han åsnyftade tappade jag sugen direkt.
   
   
10. Fick barnbarn... Det var Noa med näsan. Ja, den var verkligen stor och det såg alla utom modern, som undrade "Varför kommenterar alla hans näsa? "

Ibland tror man inte sina öron. Speciellt inte när det gäller Stockholms bostadsmarknad. En familj i bekantskapskretsen med en sexmånaders bebis behövde större bostad. Inte alls konstigt; deras etta under takåsarna i Gamla Stan är inte alls barnvänlig. Särskilt som en lång stentrappa ingår i bostaden.

Med energi och tålamod fick de napp i form av en femma på 140 kvm. Också den i Gamla Stan. En frånskild pappa, vars döttrar hellre bodde hos modern, ville ha mindre boendekostnad och tycke uppstod.

När mannen med femman kontaktade värden i bytesärendet fick han förslaget:

- Du får 700 000 om du bara säger upp lägenheten. No questions asked.

Den här bytaren var inte ute efter pengar utan en mindre bostad, så han avböjde.

Våra bekanta fick också ett erbjudande, när de skulle skriva kontrakt.

- Glöm våningen! Ni har ju barn och jag kan erbjuda en rejäl grundplåt till en villa istället.

Men hembygd är hembygd också för dem som bor i Gamla Stan så 1 december flyttar de till femman. Ettan funderar på att ge dem en walkie talkie i flyttpresent så de inte tappar bort varandra i den spaciösa boningen.

Hur kan somliga ha sån bonntur hela tiden? För hur lätt är det att byta en skitliten etta mot större i innerstan? Och det är inte första gången byten gått deras väg. Deras första lägenhet låg på Bastugatan med en brandvägg som enda utsikt. Den byttes mot ett kulturhus på Fjällgatan. Då var det en tokig finne som tröttnat på den jättetråkiga utsikten över Finlandsbåtarna och Saltsjön och hellre glodde på en brandvägg. Det var mer nervlugnande, tyckte han.

Och Gudrun är min granne. Det kostar att vara så slarvig, som jag. Både pengar och anspänning. Nej, ticnet har inte min bokning på Disneyprinsessorna, så det var bara att göra en ny bokning. Och kanske betalar jag biljetterna två gånger. Enligt min oordning gör jag det, men ticnet hävdar motsatsen.

Jag tar det som läropengar, trots att jag vet att jag aldrig lär mig. Det enda jag kan glädja mig åt är att gång nummer två blev det billigare. Ica-kort ger rabatt, men inte till den föreställning vi först hade tänkt.

Dagens ordspaning - spretig

Låtvalet i veckans idol är t ex spretigt enligt Aftonbladet. En massa bloggar är spretiga. En del bloggare ber t o m om ursäkt för det.

Vad är ett spretigt låtval? Drar sångerna åt varsitt håll? Betyder det att låtarna är väldigt olika? Kan en spretig blogg handla om vad som helst? Är det något negativt, som man måste be om ursäkt för.

I den betydelsen är min blogg extremt spretig, men det tänker jag inte be det minsta om ursäkt för. Jag håller spretighetens fana högt! Och tänker fortsätta att skriva om det som faller mig in. Både högt och lågt, stort som smått. Mest lågt och smått, förresten.

Det finns halvfabrikat som jag inte förstår mig på. Som den här nyheten från Scan t ex. En burgundisk köttgryta färdig på 10 minuter.

Jag tycker att de missförstått grytidén. Vitsen med en köttgryta är inte själva ätandet; det är tillagningen.

Köket ska bli rörigt, handtag på kylskåp och lådor kletiga och huset ska fyllas av väldoft. Medan härligheten kokar, skapar man ordning i förödelsen och fixar klyftpotatis och sallad innan det är dags att duka bordet.

Jag såg en pjäs på Stadsteatern för många år sedan, där hela handlingen utspelade sig i ett napolitanskt kök. Det var söndag och flera kvinnor tillagade en köttgryta. På riktigt. Det luktade mat i hela salongen medan familjemedlemmar kom och gick på scenen. Jag minns inte ett dugg av handlingen, bara att det pågick i flera timmar.

Så ska en köttgryta tillredas. Inte på 10 minuter i mikron. Då hinner man ens koka ris eller potatis och inte heller fixa salladen.

Så där! Nu är jag på mycket bättre humör än i morse. Av någon anledning är sömnen ofta lite orolig natten mot måndagar och den här måndagen fanns det ännu större anledning till det. Värsta delen av Herrejössesprojektet prodsattes ikväll. Sånt håller hjärnan aktiv.

Det gick trots allt vägen, bara ett par smällar och allt var uppe och rullade igen. Bra målvakter har tur och kl 19:52 var vi klara. Längre än så vill jag inte jobba, vad Maud Olofsson än tycker. Och inte en dag längre än till 65 år. Ibland känns det som 56 är en alldeles lagom pensionsålder.

Svärdottern sms:ade att köparna skrivit på kontraktet för lägenheten, så nu verkar det också vara i hamn. Barnbarnet Noa gör också affärer där jag ställer upp som målvakt. Han är tokig i Pokémonkort och spelar i turneringar var och varannan helg. Nu ligger det ute ett kort till försäljning på Tradera. Ett kort som han absolut vill ha och jag är bulvan och bevakar hans intressen.

Mitt bud på 197 kr är fortfarande högst. Rena idiotsumman, men det kanske beror på att jag inte fattar det fantastiska med korten överhuvudtaget.

Förenklingar

Någon eller några verkar tro att barn är dummare idag än för 50 år sedan. Så måste det vara eftersom man ändrar texter i sånger och barnramsor. Ta t ex sångleken "Huvud skuldra knä och tå, knä och tå". Där har man helt fräckt bytt ut skuldra mot axlar. Rena helgerånet!

Inte nog med att man tar bort skuldran, man blandar plötsligt in pluralis bland singlarna med att ta axlar istället. Tror man att barnen inte förstår vad skuldra är? Är inte själva vitsen med att lära sig ramsor och sånger, just att det ska utöka ordförrådet.

Kändisbloggare

Snart sagt varenda känsdis bloggar nuförtiden. Det verkar nästan vara ett måste. Eller ett sätt att göra reklam. Till och med Sagt-och-gjort-Kattis har en blogg har jag upptäckt. Och med ful layout, dessutom.

Ulf Lundell

Honom retade jag mig på redan igår. Intervjun i DN bekräftar hans konstiga inställning till fansen. Det är inte bara Pölsa och hans kompisar, som han varit oförskämd mot. Nej, Lundell sätter en ära i att läxa upp sin trognaste publik. Han har t o m gjort en låt riktad till "Pojkarna längst fram".

Nu väntar jag bara på att Ulf Lundell börjar blogga och då ska jag kommentera första inlägget. Lägg ner skiten inklusive avskedskonserter och skaffa dig ett liv. Ett riktigt liv.

If you can't use your head - use your Over Head. Eller om du inte har något vettigt att komma med, ändra designen. Så nu har jag bytt bakgrund, som mer speglar mitt virriga inre.

My var mer än nöjd med High School Musicalfilmen, trots att hon frågade "Varför blundar du, farfar" ett par gånger. Men en 56-årig man är knappast målgruppen.

Tvåan var på föräldramöte i veckan och där drog man upp nya riktlinjer för mathållningen. Bort med röda mjölken - in med lättmjölken, bort med smör/Bregott - in med Milda/Becel, plus in med lever en gång i månaden.

Jag tror att de blivit alldeles snurriga. Hur fettskrämda får man bli? Hur kan industriellt producerade fetter bli bättre än naturliga? Och när blev lever nyttigt igen?

När jag var liten körde mamma med ett matschema. Jag kommer inte ihåg detaljerna, men det var fisk på tisdag, soppa på torsdag, kyckling på lördag och nötkött på söndag. Dessutom lever en gång i månaden.

Lever var OK för alla utom Lillsyrran. Mamma ingick en pakt med oss äldre. Vi fick absolut inte säga att det var lever som serverades. Nej, det var falsk wienerschnitzel, panerad efter konstens alla regler.

- Det här måste vara lever, sa Lillsyrran.

- Nej, nej! Hur kan du tro det? Ser du inte att det är falsk wienerschnitzel? bedyrade alla andra runt bordet.

Så på fredag kan det bli Korvkaka för de små liven. Jag ryyyser!

Korvkaka
4 portioner

2 dl korngryn
4 dl vatten
5 dl mjölk
2 gula lökar
300 g lever
1 dl russin
1 ägg
1 msk sirap
1 tsk salt
1 pn vitpeppar
1 tsk mejram

Koka korngryn och vatten i cirka 15 min. Tillsätt mjölken och koka ytterligare 30 min. Hacka löken och den sköljda och putsade levern i matberedare. Blanda sedan i russin, ägg, sirap och kryddor.

Rör ner leversmeten i korngrynen. Häll allt i en smord form. Grädda i 200° 30-40 minuter.

Idag har jag kapat åt mig rejält med egen tid. Maken har tagit med My på bio. Hon är tokig i High School Musical och han älskar rörliga bilder. Själv har jag lite gammaldags inställning till biobesök på dagtid. Nu när det är ljust så få timmar vill jag ha så mycket dagsljus jag kan få och inte stänga in mig i en mörk biosalong.

Det egna jag spenderat tiden på är läsning och stickning. Ett par klassiska raggor avslutade och ett nytt par påbörjat. Nästa projekt är ett par spindelvantar, från Barbros hemsida. Hon som är snabbast på stickning i hela världen.

Om sanningen ska fram har jag dessutom smygjobbat lite.

Alice är inte alls trist. Nej, hon är bäst och borde vinna årets Idol. Det har jag tyckt sen tävlingen började. Barnbarnen påstår att Kevin kommer att vinna. För det vet de, får så är det. Värsta scenariot är om alla fjårtisar gör en samlad attack och röstar fram Johan.

Varje fredag slutar likadant. I soffan med gamnacke eller så blir det flygspaning. Maken brukar välja gamnacken och somnar med hakan mot bröstet. Själv brukar jag ägna mig åt flygspaning, när huvudet faller bakåt.

Vi brukar klara oss igenom själva tävlingsdelen, men det är stört omöjligt att hålla sig vid medvetande fram tills resultatet är klart. Efter en krävande arbetsvecka är det alldeles för mycket begärt.

När man inte ens i goda tider lyckas med att göra klipp då får man glädja åt mindre fynd. Som det här t ex. Prima purjo med extra mycket användbart och väldigt lite blast.

Igår gjorde jag ett annat klipp; en bit grevéost. En halvmåneformad mittbit lagrad ost utan oätliga vaxkanter. Ja, jag är glad för det lilla.

Och visst, Inga, vi tar inte ut någon glädje i förskott när det gäller lägenhetsaffärer. De som budat på Svärdotterns lägenhet, har backat på sina utfästelser nu när de är ensamma om att vilja köpa. De står fast vid priset, men vill inte betala något för dubbla boendekostnaden. Dessutom vill de skjuta fram överlåtelsen till 1 maj.

Rent konkret betyder det en prutning på 50 000 kr. Men jag förstår dem; det är ju köparnas marknad. Och det blir en rejäl vinst ändå. Men då gäller det att de verkligen skriver på kontraktet på måndag.

if Utetemperatur > 4° then "mössa av"

else "mössa på".

(med  mobilen utanför Eriksdalshallen denna morgon)

Idag fick min nya basker följdriktigt göra en premiärtur och den satt som en smäck.

Det pågår en dokusåpa i ett rum nära mig. Deltagare är en man i min ålder och en kvinna några år yngre. Båda frånskilda med något så när vuxna barn. Stellan, alltså mannen i rummet bredvid, skilde sig i årsskiftet. Ylva skilde sig för flera år sedan. Hon jobbar på en grannavdelning och nu gör hon sig allt oftare ärenden in till Stellan. Speciellt så här dags på dagen, när de flesta gått hem.

Ylva gjorde en gastric bypass för ett par år sedan och i takt med att hon krympt, så har hon blivit mer på, om man säger. Så på att jag tyckte att hon var rent pinsam när hon stötte på allt av mankön senaste firmafesten. Inklusive Stellan.

Jag spetsar öronen och följer med spänning hur det hela utvecklar sig. Ska Stellan hålla stånd mot attackerna? Han kanske rent av vill kasta sig in i ett nytt förhållande. Ylva å sin sida är mer än mogen för det. Var så säker!

Här tar en engelsk tekniksajt fram en 10-i-topplista över datanördar och glömmer de viktigaste.

Jag blir bara såå besviken. Här sätter man Linus-Linux högst upp. Har man alldeles glömt varifrån hela Linuxidén kom? Thorvalds må vara hur duktig som helst, men varför nämns inte mina husgudar Ken Thompson och Dennis Ritchie, någonstans? De som skapade förlagan till Linux. Deras vackra verk, Unixoperativet och C-kod, har jag nytta av dagligen.

Ja, de hjälper mig att få mat på bordet, lite vin, som gläder människans hjärta, någonstans att sova och en och annan resa till främmande land.

Jag får trösta mig med

$ grep C₂H₅OH *.* 2>/dev/null

Jag har koll på det mesta inklusive Millenniumtrilogin. Dessutom har jag fördomar. Speciellt när det gäller romer och därför ställer jag mig frågande till Expressens webbtest om Stieg Larsson.

Är en rom verkligen ett seriöst menat alternativ till drake och dödskalle när det gäller ryggtatueringar?

En annan synpunkt är att de flesta frågorna handlade om annat än böckernas innehåll. Framförallt om filmatiseringen.

Idag är det synd om bloggarna på dn:s insändarsida. Speciellt de som har färre än 100 besökare. Och vi ska vara glada att det överhuvudtaget finns ett forum där vi kan ventilera våra tankar eftersom vi förmodligen är riktiga losers socialt i den stora verkligheten.

Det vet Birgit Olsson, som genmälde han som förordade radering.

Vi är några kvinns på jobbet, som trivs ihop och brukar hålla varandra sällskap under luncherna. Det sammanhållande kittet är just jobbet; vi trivs där och har hyfsat med ansvar och inflytande. Men flera av oss har ett gemensamt problem; våra respektive.

Våra män tycker att vi är mer engagerade i jobbet än nöden kräver. Att arbetet tar för mycket tid och uppmärksamhet. Uppmärksamhet som borde ägnas åt annat, helst åt männen ifråga misstänker jag.

Herrejösseprojektet har gjort att jag vid tre tillfällen senaste veckan behövt koppla upp mig hemifrån för att utföra diverse räddningsaktioner på jobbet. Inte alls populärt. Det värsta är att vi inte har sett slutet på projektet än på ett tag. Så det kommer med all säkerhet att uppstå ytterligare kontroverser.

Den nya medarbetaren bekände att hon verkligen hade gått bakom sin mans rygg och varit otrogen flera gånger. Vid ett tillfälle skulle de åka till Paris och maken ställde villkoret:

- Jag åker bara med om du lovar att inte ta med mobiltelefonen.

Det gjorde hon. Lovade, alltså. Mobilen fick åka med, men utan att vara påslagen. Då och då blev kollegan röksugen och gick ut för att ta sig ett bloss och passade på att kolla av telefonen samtidigt. Hon klarade sig från att bli avslöjad.

Så lågt har jag inte sjunkit. Ännu.

Idag var det en insändare i dn, som menade att alla bloggare med färre än 100 läsare per dag borde göra processen kort och radera sig själva från nätet. Såna stackare var helt enkelt pinsamt patetiska och ointressanta bekräftelsetorskar.

Jag tog bussen från jobbet. Det kändes inte alls frestande att knalla hemåt i regn och mörker. Och inte kändes det bättre när den underliga och sorgliga tanken slog mig, medan jag passerade över Skantstullsbron, att "nu flyttar familjen snart från Trean". Och då menar jag inte storleken på lägenheten.

Men det kanske ligger någon sanning i tanken och jag förstår om Svärdottern vill komma ifrån deras gemensamma bostadsprojekt till ett nytt ställe med en ny soffa.

På mitt jobb jobbar det flera som lystrar till namnet Klas; en är min chef och en annan är mannen på Marknad. Båda har en sällsynt förmåga att förlänga redan långa möten. Idag ägnades förmiddagen åt ett möte lett av Marknadsklas.

Redan efter fem minuter visste jag inte om jag skulle skrika eller skratta, om mannen var allvarlig eller dum. Den självklara lösningen på alla säljares problem heter PowerPoint. Ju proffsigare bilder desto bättre är självklart lösningen. Speciellt om man klämmer dit ett webbgränssnitt.

Och ett säkert webbgränssnitt snyter man ur näsan hur lätt som helst, när man är säljare. Det är betydligt knepigare för oss andra. Vi som ska trolla fram verkligheten och nu har jag ägnat eftermiddagen åt diverse trollkonster.

Svärdottern har fått ett bud på lägenheten. Visserligen 100.000 under utgångsbudet, men det blir ändå vinst på affären. Köparna ska sälja sin villa och kan inte tillträda förrän 1 april, men har lovat att kompensera för dubbel boendekostnad.

Alltid något!

Jag har hittat universalmedicinen mot alla slags barnsliga småkrämpor. För barn är som folk är mest och vill gärna bli botade och ompysslade. Boten ska helst komma genom ett medikament. Det blir mer konkret på något sätt.

My hade lite hosta i helgen och satt och kraxade i soffan.

- Jag vill ha hostmedicin.

Nu har jag just inget husapotek. Bara lite magnecyl brus för vuxna.

- OK, jag ska se efter vad som finns, sa jag.

Det som fanns, förutom magnecylen, var ett rör med C-vitamin brus. En halv tablett upplöst i vatten hävde hostan snabbare än både Noskapin och Mollipect. Och gott var det också.

att man har fullt upp

Jo, bloggen vilar några dagar. Inte bara för att det är fullt upp, men lusten har inte riktigt infunnit sig. Mesta distraktionsfaktorn har varit diskussioner. För bråkar gör vi inte. Nej, vi diskuterar. Kanske inte alltid med så civiliserade argument.

Som att jag t ex enligt utsago fördärvat Tvåan med min snåla inställning till att spendera pengar. Inte heller hon vill köpa yoghurt eller ägg på Konsum, när Ica tar 2 kr mindre per produkt. Det tycker somliga är en fisig inställning till kooperationen. När man nu gjort så fint i butiken.

att man behöver tvätta gallret till köksfläkten

Jo, det luktar pannkaka så fort man sätter på fläkten, innan man ens börjat steka pannkakorna. Jag börjar nästan komma upp i barnfamiljskvoten när det gäller pannkaksstekning; två gånger denna vecka. Det är absolut två gånger för mycket.

att man inte är hjärnkirurg

Jo, man får ägna halva söndagen till att laga saker, som gått snett på jobbet. Bara för att man gjort några ändringar och stavat fel på ett ställe. Hur i hela världen kunde "local" bli "loacl"? Och varför finns det ingen stavningskontroll i unix?

att man har snälla barn

Jo, min dräng hade också en dräng. Treans barn sov här för att Svärdottern behövde städa inför söndagens visning och eftersom jag inte är hjärnkirurg, så behövde jag jobba. Då tog Tvåan med sig My på bowling.

Och Ettan gick på Monstertruck på Globen tillsammans med Leo och Maken.

att man cementerar könsroller

Jo, pojkar går på Monstertruck och flickor går på Disneyprinsessorna. Så i januari ska alla familjens flickor till Globen på Disney on Ice. Jag skäms!

att man har hål i huvudet

Jo, man hittar inte bekräftelsemejlet på biljettköpet. Vill det sig riktigt illa får jag köpa biljetterna en gång till.

att man inte är ensam

Jo, Svärsonen fick köpa om samma biljetter ytterligare en gång. Han hade köpt extra dyra Red Carpet-biljetter till två filmer på filmfestivalen. Biljetter som han tappat på vägen hem.

Nej Malin W, jag tror inte alls att barnen är 10 timmar på dagis om familjen själv får bestämma. Då är det alla gånger omständigheterna som råder. Omständigheter som föräldrarna inte rår på. Som att man måste jobba eller att man inte har något annat alternativ.

Jag är så blåögd att jag tror att alla skulle vilja vara med när deras barn tar sina första steg, sjunger "Hej, sa Petronella" eller lär sig gå på toaletten. Vem vill höra "Idag tappade Hugo sin första tand" av en dagisfröken? Föräldrar föredrar att själva få vara med om sådana händelser.

Och hur har man tänkt sig: Stifta en ny lag? Ska ensamma morsor och andra få böter eller fängelse om de inte kan leva upp till förslaget?

Ja, jag känner mig låg. Ja, jag har mig själv att skylla. Ja, jag känner mig utlobbad. Ja, men om det var så viktigt skulle jag ha sagt ifrån från början. Ja, men man väljer sina krig.

Det senaste lilla utvecklingsprojektet hade chefen först vikt för min räkning. Men så fick jag häcken full med en massa löpande frågor och problem och innan jag visste ordet av hade medarbeterskan kapat åt sig arbetsuppgiften. Ja, ja hon är hungrigare än jag och det hon hittar på blir säkert bra.

Istället har jag fått ett annat projekt på halsen. Ett projekt som knappt har med programmering att göra, utan bara att utvärderar andras program och plattformar. Så ser tillvaron ut numera; vi tar in andras produkter och ser hur dåligt de funkar. Saker som vi skulle ha kunnat lösa mycket bättre själva, men eftersom allt ska vara klart igår har vi inte hunnit.

Imorgon kväll ska hela avdelningen, dvs. alla fyra medarbetarna, hem till chefen på middag. Det ska bli en intressant upplevelse. På jobbet har människan avslöjat en total oförmåga att göra sig av med saker. Hans rum är fullt av flyttkartonger från gamla jobb. Hans plånbok är full av plastkort och jag vet inte vad och hans nyckelknippa består av 15 sammankopplade nyckelringar och säkert 50 nycklar. Skrivbordet är fyllt av gamla kaffemuggar, som han möjligen gör sig av med på fredagar. Efter kommentarer från besökare.

Så det ska bli spännande att se hur chefen har det hemma. Men där är det kanske någon annan är chef.

Ja, jag är trött på blogg.se. Ja, jag stör mig på att det är svårt att publicera inlägg kvällstid. Ja, jag blir tokig på att man knappt kan kommentar hos andra och går det så kan man få iväg flera kommentarer för att man inte tror att den första "tog".

Nu får de skärpa till sig och inte ta in fler nya bloggare innan de löst problemen.

Sen det här med bloggandet, där kastas jag mellan hopp och förtvivlan. Nej, riktigt så illa är det inte. Ibland känns det som jag har idéer och flyt och andra gånger tycker jag att jag borde lägga ner.

Dessutom har bloggvärlden förändrats under de snart tre år, som jag bloggat. Det handlar så mycket om att tjäna pengar. Folk lusar ner sina inlägg med reklam, gratisprylar, tävlingar och annat stör mig. Nu är många bloggare snarare produkter än människor.

Så, nu fick jag det ut ur systemet. Få se om det hjälper mig till högre höjder.

Tvåan och Svärson tog ett höstlov i Berlin och Stella var hos kusinerna i Roslagen. Vi fick vakta bilen och som tack hämtade vi barnbarnet och hon sov här i natt. Vi fyratiden vaknade jag med ett ryck av insikten: Visst tusan! Det är utflykt imorgon.

I tanken skannade jag kylskåpet och fick ihop ingredienser till pannkakor med sylt, rå morot, clementin och apelsinjuice. Sen somnade jag om.

Själva sammansvärjningen har just etiketten "utflykt" och varje vecka infaller någon sådan. Det betyder nämligen att man sparar in kostnaden för en lunch. Plus timtiden för kökspersonalen. Föräldrarna både köksar och betalar. Och inte görs det något avdrag på månadsräkningen.

Destinationerna för utflykterna behöver inte ligga särskilt långt bort. Det skulle ju kosta. Helst håller man sig till gångavstånd. Stella får t ex gå till Långholmen, medan My knallar till Blecktornsparken. Promenader som tar 15-20 minuter.

Nu har jag fixat en beställning av ett program, som skapar två listor och skriver ut dem prick kl 05:03 varje bankdag. Alltid något när man är snuvig och dan.

På hemvägen tänkte jag passera några mössavdelningar, trots att jag inte är någon mössmänniska. Vi som var barn i stan på 1960-talet är inte det, eftersom vi hellre led för vår skönhet och kan konsten att frysa. Men nu har jag förstått att en stickad basker är vinterns självklara huvudbonad. Fråga mig inte hur jag vet det, mer än att Tvåan köpte en förra veckan.

(Hädanefter tänker jag använda rubriken På Tapeten för saker som Maken springer på i sin yrkesutövning.)

På Tapeten

I dagens mejlskörd kom detta meddelande till portisexpeditionen:

Förra veckan var Noa och My på en mycket påkostad födelsedagsfest. Två tvillingflickor i Noas klass fyllde år och hade ett jättekalas för hela klassen plus klasskamraternas syskon. Det var full fart hela fredagskvällen.

Nu har Svärdottern fått veta att tvillingflickornas pappa har högst tre månader kvar att leva och att det pågår ett slags farvältagande på alla håll och kanter. Veckan innan hade mannen och diverse kompisar hämtats upp med limousin för att ta sig till en större baluns.

- Det är helt enkelt ingen idé att bryta ihop i självömkan. Överallt har människor problem och egentligen är man inte det minsta unik. Det finns alltid de som har det värre, tyckte Svärdottern. OK, det är kanske sant, men lite tyck-synn-om kan man unna sig då och då. Det lättar.

Flera har ringt till Svärdottern och frågat om de varit ute på kyrkogården. Egentligen är det inte klokt med Allhelgonahelgen. Man får köra in med bil året om på Skogkyrkogården - utom just den här helgen. Då är det kaos. Lapplisorna står och bevakar vid alla infarter för att folk är som tokiga och lämnar sina bilar hur som helst.

My vill åka till graven men Svärdottern orkar inte och skjuter det hela framför sig med "Vi gör det när stenen är på plats" Men jag tror inte att det blir enklare då, snarare tvärtom.

(Lite makabert känns det med söktjänsten hittagraven.stockholm.se men den funkar.)