frktjatlund

Maken var oförskämd nog att komma med synpunkter på mitt hår. Det var för grått och för risigt. Jag tyckte det var alldeles nyss som jag bättrade på färgen och klippte mig. Då upptäckte jag en fördel med att blogga. Jag sökte i min egen blogg och såg att det var nästan fem månader sedan jag var till frissan.

OK, det kanske kräver en insats. Jag färgade till håret igår eftermiddag med färg från Garnier Fructis, ett fabrikat jag aldrig använt tidigare. Plasthandskarna som skulle ingå saknades. Mutter, mutter, tänk att folk är så fräcka att de knycker ur förpackningen. Det blir till att ta plastpåsar istället.

När jag bad M läsa i instruktionen hur länge man skulle ha medlet i håret, skrattade han hjärtligt åt mig. De saknade handskarna låg som en hinna över instruktionspapperet.

Håret blev hyfsat, men jag vaknade ideligen under natten av att något luktade sött. Det luktar verkligen frukt om Garniers grejer. Jag gillar inte lukter utan kände mig som ett av barndomens suddgummin.

Min vanliga frissa har semesterstängt, en orsak att anlita salongen i Globen city.

- Vill du ha en stylist eller en senior (siinior) bla bla bla?
- Vad är skillnaden?

Hon svarade att det var erfarenheten plus 100 kr.

Jag nöjde mig med en stylist. Det kommer att kosta 400 hur som helst. Få se om jag släpper loss och gör en Extreme Hair Makeover.

För våra barn gäller två huvudprinciper:
Vill vi veta något – fråga mamma.
Vill vi ha något – fråga pappa.

M har inte alltid koll på fakta men drar gärna till med en bestämd åsikt eller så kan han hitta på ett svar bara för att vara rolig. Jag, fröken Tjatlund, försöker givetvis vara uppriktig och ta reda på saker och ting innan jag uttalar mig.

Igår, på väg hem från stan ringde min mobil. Det var Trean. Efter lite artigheter: Vad gör ni? Jaha, hittade ni nått? Kom frågan: Har du farsan där? På tonfallet hörde jag att nu var det något han ville ha och att han visste intuitivt att det inte var någon idé att ta upp det med mig.

Samtalet avslutades med: Jag ska fundera på saken. Nu funderar Trean och hans kompanjon på att köpa en bostadsrätt, renovera den och sen sälja lägenheten med rejäl vinst. Kruxet var bara att det kunde hända att banken krävde borgen för köpet och det var där pappa kom in i bilden.

- No way, sa jag. Aldrig i livet att jag vill ha gemensam ekonomi med de där tomtarna. Det behövs bara att de inte gör den där vinsten utan istället en förlust. Eller att någon av dem råkar ut för en olycka eller allvarlig sjukdom. Treans ryckiga livsstil har inte heller varit särskilt pålitlig.

Det blev en mycket tyst kväll och orolig nattsömn, framför allt för M. Han hatar att behöva säga nej till barnen, speciellt till Trean. Imorse ringde M och sa att det blev inget av med borgen från vår sida. Det hördes att Trean inte gett upp den lösningen ännu.

PC:n fyller 25 år

Det stod i bladet att hemdatorn fyller år i augusti. Mitt PC-användande fyller 20 år. Vi köpte vår första dator 1986. Det var en 386 med 10 megabytes hårddisk och MS-DOS 2.11, som operativsystem. Säljaren sa att vi skulle behöva åtskilliga år för att fylla den. Jag tror inte att han hade barn.

Dator, skärm och skrivare kostade 35.000 och det var billigt. Vi köpte hos en firma som inte höll något lager utan bara levererade sånt som man redan betalat i förväg för.

Vi hade egen firma då och jag körde löner, fakturor och bokföringen på datorn. Det var en spännande tid där jag lärde mig en massa nytt. När Windowsoperativet kom var jag en bakåtsträvare och ville inte ge upp kommandoraden i första taget. Nu kör jag mycket i Unix på jobbet så jag får utlopp för rejält effektiva kommandon som del *.* (rm *.*).

Jag hade förmodligen inte haft det jobb jag har idag om vi inte varit så tidigt ute med att skaffa egen burk. Ettan hade nog inte heller jobbat där han gör nu.

Regnet öset ner under morgontimmarna, men värmen kvarstår. Nu gjorde inte regnet så mycket. Jag har jour och hade fullt upp med krånglande datasystem. När det var åtgärdat hade trottoarerna börjat torka upp.

Det finns en naturlag som drabbar oss ständigt:
Om ett räntefritt avbetalningsköp är färdigbetalat, så är det genast något som går sönder och som kräver en ny skuld. 

När betalningen på sofforna var klara, gick sängen sönder. När nya sängarna var betalda, gick tvättmaskinen sönder. Då köpte vi en ny och kostade på oss en ny kyl/frys samtidigt. Igår betalade jag resten av skulden på det köpet och vad kunde vi konstatera imorse?

Jo, espressomaskinen är stendöd. M, som vill vara händige herrn skruvade isär apparaten, men det fanns inget synligt fel. Pumpen funkar, det är själva uppvärmningen som inte gör det.

Jag har inte gillat den där inkontinenta, ständigt läckande, Innovamaskinen. Dessutom tycker jag att det skräpar alldeles för mycket om kaffekvarnen och skulle helst vilja ha en helautomatisk variant med kvarnen integrerad. Helt klart en köpsignal från min sida.

M behövde dessutom en ny tunnare fritidsskjorta till semestern. En som torkar fort och inte behöver strykas. Förra året köpte han en klarröd variant från Peak Performance. Han var väldigt nöjd med det reafyndet tills han började använda skjortan.

Vet ni hur många bensinstationer, stormarknader, snabbrestauranger det finns där personalen går omkring med klarröda skjortor. Vi har Shellkort och varenda gång vi tankade kom det fram någon kund och undrade något. Vad vet vi inte eftersom vi inte behärskar franska. På stormarknader var det likadant.

Jag hittade en förtjusande espressomaskin av märket Jura på PUB för 9995 kr. Hela 1000 kr billigare än på NK. Men M var inte imponerad, designen dög inte. Vi får väl vänta med köp tills efter semestern. Till dess får vår gamla fattigmansespresso duga ihop med en lattevisp från Clas Ohlsson.

Under vår odyssé efter skjorta hittade M ingen som dög, däremot sin drömnessesär (helsvart) och några böcker från Pocket shop.




Vi åt lunch på Åhléns takterrass. Bakom oss i kassakön stod en kvinna, som sa till expediten bakom disken:
- Jag ska inte äta. Men får jag fråga: Vad är pannacotta för något?
- Pannacotta är slut, fick hon till svar.

Och jag som trodde att det var en efterrätt.

Obs! Detta inlägg är skrivet i affekt och ska inte uppfattas som någon absolut sanning. Eventuellt åker det i papperskorgen när jag kommer på bättre tankar.

Dagens deprimerande bild. Över sex timmar kvar!

Idag förbannar jag

Mannen som jobbar bredvid mig

Ja, idag är jag inte på humör att säga kollegan. Något större team work är det aldrig fråga om. Han gör sitt och jag gör mitt. 

Hans semesterönskemål går före mina. Vill han ha semester tre veckor från mitten av juli så får han det. Att min semester snudd på hamnar på hösten, so what. Självklart ska han ha ledigt alla sportlov, trots att vecka 9 alltid är i ett månadsskifte. Årsskiftet? Värsta månadsskiftet på året. Även då självskriven ledighet.

Företaget jag jobbar på
Det låter alltid mannen bredvid får sin vilja fram. En förmildrande omständighet är kanske att jag inte tar någon strid. Nej, man väljer sina krig och i år hade jag inga tyngre argument att komma med inför semesterplaneringen.

Sen det här med införandet av frysperiod på sommaren. Vad är det för mening att sitta här och försöka göra något vettigt när man är bakbunden av ändringsstopp.

Mannen jag är gift med
(hans oförmåga att få ändan ur vagnen)
Snart är det ettårsjubileum på köksrenoveringen. Kaklet är satt tack var Tvåan med make. Tapeten är nedriven och väggarna grovspacklade. Inte ens köksluckorna har kommit iväg till lackeringsfirman. Det ser med andra ord inte klokt ut och vi har inte bjudit hem folk på länge, länge.

Han står som ägare på bilen. Men några initiativ till plan B från hans sida ifall bromsarna inte blir åtgärdade i tid inför semestern, saknas totalt. Alltid är det jag som ska ringa och krångla. Det känns lite väl morsigt när bilen och försäkringen är hans.

Tjafset kring morsarvet
Egentligen skulle det ingå under föregående punkt. Vad gör man med 100.000 som man får utan egen ansträngning? Grundplåt till sommarstuga, betalar någon för köksrenoveringen, gör en resa utöver det vanliga?

Ingen sommarstuga – det är vi båda överens om. Köket? Jag kan helt klart tänka mig det. Resa? Det kan vi båda tänka oss. Men M vill åka till Asien och vara borta två månader. OK, man kanske ska göra något utöver det vanliga i en sån här situation. Men två månaders ledighet! Jag brukar klättra på väggarna efter två veckor.

Dessutom har M fått proppar i benet efter en femtimmarsflygning. Hur hälsosam är då en Asientripp?

Floyd Landis
Jag känner mig grundlurad. Här har jag lagt ner en massa tid och energi på Tour de France och vad gör människan? Jag hoppas verkligen att B-provet är negativt så han frias.

Är touren för hård? Måste man dopa sig för att ha en chans? Är det inte en tävling i cykling utan en tävling i att dopa sig mest utan att bli avslöjad?

Mig själv
Min totala brist på energi, fattningsförmåga och initiativ.

Om jag hade samma förmåga som Mamma skull jag ge hela gänget Onda ögat på en gång.

Ibland verkar det vara vattentäta skott mellan olika ålderskategorier. Yngre tror att äldre inte har någon koll på omgivningen och äldre menar att yngre är okunniga om det mesta.

I kommentarerna till Markooliolyssningen diskuterar man om en farmor verkligen kan känna till vem Markoolio är. Vad tror de? Är det några som har koll på saker och ting så är det folk i min ålder.

 

1. Vi har varit med på banan åtskilliga år och sånt ger erfarenheter.
2. De flesta arbetar fortfarande, t o m har jobb i teknikens framkant.
3. Många stjärnor har tänts och släckts på underhållningens himmel.
4. Nya tekniska prylar intresserar fortfarande och det går att begripa sig på manualen.
5. Vi har tillgång till personliga erfarenheter från människor två generationer bakom oss.
6. Har man barn så hänger man med i det som intresserar efterkommande generationen.
7. Barnbarn ger Bolibompa en revival.

 Ingen är utan skuld i den här frågan. Jag gör mig själv skyldig till förhastade slutsatser. 

När jag var tretton och började röka, kom första rönen om tobakens skadeverkningar. Vi bara ryckte på axlarna och sa: Lungcancer i 40-årsåldern, so what? Då kan man lika gärna vara död.

Jag sorterade bort min mamma som rådgivare när jag själv fick första barnet. I mitt tycke kunde hon knappast ha något vettigt att komma med. Det var ju så länge sen hon hade barn. Då var hon hela 49 år.

I ett nyhetsinslag gick man runt på stan och visade folk en bild på Brolle. Flera tanter i 70-80-åldern visste på direkten vem han var.
- Märkligt! Hur kan de veta vem han är? sa jag.
Men M hade koll på att Brolle varit med i Så ska det låta.

När jag läser något, som jag tycker är väldigt klokt tänkt och bra formulerat kan jag reagera på skribentens ålder. Men hur i all världen kan en så ung vara så förståndig och välformulerad?

Hur mycket minns man egentligen från fem års ålder? Inte så mycket, kanske. Men korten vi hittade i en av Mammas lådor gör att jag i alla fall kan framkalla intryck. 

Familjen jag var sommarbarn hos hade inget jordbruk utan pappa Anders jobbade i skogen. Varje dag gjorde mamma Anna i ordning matlåda, ofta med stekt gröt och sylt. Jag rös vid åsynen och pappa Anders sa:
- Nu blir du väl avundsjuk?

Touren är, som sagt över och jag har återgått till andra aktiviteter. Böckerna jag lånade på biblioteket till exempel. Egentligen skulle jag ha dem på semestern, men då brukar jag misshandla publikationerna å det grövsta och det kanske inte är så populärt hos kommunen.

Så igår läste jag alldeles för länge och kom i säng först 00:30. Klockan 2:35 ringer mobilen. Reptilhjärnan vaknar med ett ryck och första tanken är Trean. Är det nya katastrofer på gång? Andra tanken är jobbet. Nu är det något som skitit sig där.

Första tanken är inte alltid rätt och det är jag glad för. Jag har jour och det var verkligen problem på jobbet. Problem på jobbet är inte så känslomässigt engagerande och efter sådär en halvtimme är det avklarat.

Det stora problemet är att somna om igen. Sovrummet är varmt, maken snarkar, tankar far genom huvudet: Kollade jag verkligen allt som borde kollas? Upp till datorn och kopplar upp mig igen och kollar igen. Tillbaka till sängen och så småningom lyckas jag slumra in. Vaknar av väckarklockan och tänker: Ikväll måste jag lägga mig tidigt. Samtidigt som jag vet att lakansskräcken kommer slå till även då.

M hade också vaknat av telefonen, men somnat om bara för att drömma ångestladdade scener där Trean slagit sönder hela hemmet och är spårlöst försvunnen, frun och barnen flytt till mormor.

Huvudpersonen i boken jag prompt var tvungen att läsa färdigt var en värre räknare än jag. Hon räknade till och med antalet steg i korridorer. Intressant att det är 22 trappsteg mellan våningsplan även i USA.

I Jan Myrdals självbigrafiska böcker beskriver han sin förmåga att kunna gå i full fart i ett mörkt rum och känna när det tar slut. Jag tror att jag delar den i någon mån och därför aldrig behövt räkna steg i rum och korridorer. Vår korridor här på jobbet är L-formad och jag ”hör” på en gång när jag kliver in om någon dörr är öppen även om jag inte ser dörren.

Undran
En trånande engelsk källa har torkat ut och försvunnit och en kvinna med släktgård har låst sitt hus. Har det något samband?

Nu har hjärnan jobbat för högtryck och jag har kommit fram till följande:

Uppdaterad 06-07-27
OBS! Ta nedanstående teorier med en nypa salt. Tjuvlyssnat säger att de inte tjuvläst och jag får väl tro dem. Varför skulle de besvära sig med det?

Den som skickade in bidraget tyckte i alla fall att det var kul och det gjorde jag också.
/frk T

tjuvlyssnat.se har tjuvläst min blogg

1. Jag har skickat bidrag till deras hemsida.
2. Men inget om Markoolio.
3. Mitt inlägg publicerades 5/6.
4. Statistiken för den 17/6 gick i taket. Tre gånger så många unika ip-adresser. Jag skickade frågan till blogg.se.
5. Rolle svarade att de inte ändrat något. Statistiken var som vanligt.
6. Annaa såg samma fenomen på sin blogg och jag kommenterade detta. (Nu har jag hittat den)
7. Tjuvlyssnat tog inte in min kommentar till lyssningen.

Tjuvlyssnat sparade läsningen till en ovanligt het ”regnig dag”.

Mitt första frieri

Jag sparar kommentaren på förra inlägget. Man vet aldrig när ett sånt erbjudande kan vara användbart.

Det händer att jag överreagerar när jag tycker att människor formulerar sig ogenomtänkt. OK, det gör säkert jag också. Men då är det bara andras skyldighet att reagera.

En gång höll jag på att skrämma livet ur en femton år yngre medarbetare. Så fort det var något så fick hon ”en sån djävla ångest”. Det fick hon ofta och för minsta lilla skitsak.

Under den här perioden tog sig inte min bästa kompis sig ur sängen. Hon låg med täcket uppdraget till näsan och stirrade på tapetskarvarna på väggen. Hela tiden upprepade hon ”Hjälp, hjälp, hjälp”, ”Hjälp, hjälp, hjälp”. Djup depression parat med panikångest. Psykofarmaka och terapi, inget hjälpte. 

När det var som värst med kompisen satt min arbetskamrat och läste lunchmatsedeln och kläckte ur sig:
- Fisk eller korv! Jag får sån djävla ångest över pest-eller-kolera-alternativ.


Jag fick spel och sa att jag inte någonsin mer ville höra om hennes ångest. Hon kunde gärna få följa med till kompisen om hon ville veta hur verklig ångest såg ut. Arbetskamraten såg riktigt rädd ut och stammade fram en ursäkt. 

Sen kan jag reagera på uttryck som ”man har det man förtjänar”. Jag vet att de flesta inte lägger samma betydelse i formuleringen, som jag.

För mig är det som att säga att världen är bra som den är. Alla får ju vad de egentligen förtjänar. Som att det ligger en högre mening bakom det man får vara med om. I mina öron liknar det någon slags framgångsteologi. De goda belönas med framgång, god hälsa, skönhet och lycka.

Visst, jag tror på den fria viljan och att man kan styra sitt liv genom de beslut man fattar. Hemskt vore det annars. Men det finns också andra mekanismer, som tid och oförutsedd händelse.

I tre veckors tid har jag försummat hemmet å det grövsta. Jag upptäckte det igår kväll. Plötsligt såg jag lägenheten med en besökares ögon och var helt enkelt tvungen att göra något åt saken.

Det är samma sak varje sommar. Jag säger bara: Tour de France på Eurosport. På jobbet följer jag loppet på webben. Sen skyndar jag mig hem lagom till sista milen. Efter det gör man ett litet sammandrag av dagens etapp och senare på kvällen ett längre sammandrag. I år var det dessutom extra spännande när det inte fanns någon självklar vinnare.

Många begriper inte spänningen i cykelsporten. Nuförtiden kan man skicka sms eller mejla till tv-kanalerna med frågor och synpunkter. Under den etapp i Alperna, där Floyd Landis gjorde en makalös körning och tog tillbaka det tidsgap han hade, var det en tittare som ställde frågan:
När ska man ändra reglerna så cykling blir spännande?


Vacchi, Adamson och vi i soffan höll på att skratta brock på oss.
Kan det bli mer spännande?


Det är inte bara Touren som slukat min tid. Inte en enda helg i hemmet hittills i juli. Familj och vänner tar tid. 

Uppryckning!

• Rensade kylskåpet på gammalt och putsade in- och utsida.
• Tvättade femtielva maskiner och var tvungen att köra torktumlare. Hett så in i helsicke.
• Hittade tandborsten som varit borta ett dygn. Av okänd anledning hade den tydligen hamnat i tvättkorgen och när jag tömde tredje maskinen dök den upp.
• Öppnade och sorterade post som ingen orkat ta ställning till. Varför skickar SPP en massa obegripliga brev hela tiden?

Fram till att Mamma och Pappa gifte sig hade Farmor och Pappa bott tillsammans i lägenheten på Gärdet. På somrarna åkte det till Båstad och levde pensionatsliv vid Malens Havsbad. När Mamma och Lillsyrran dök upp i deras liv fick de också följa med. Vi äldre barn fick åka på kollo. 

Första kollovistelsen 1958 var mer ett friluftsläger. Vi bodde i baracker någonstans i Funäsdalen. Jag var egentligen för liten. Man skulle vara sju år, men eftersom jag hade två äldre syskon med på vistelsen, så fick jag dispens.

Syrran och jag delade rum med en tredje flicka, Eva. Det här var före Barbiedockornas tid och alla tre hade vi med oss varsin Gingerdocka. Rumskamraten snodde helt fräckt flera av mina dockkläder. Jag hade en prickig klänning till min docka. Plötsligt var den försvunnen. Någon dag senare hade Eva fått ett paket och av en händelse hade hennes mamma skickat en prickig kjol till hennes docka. Jag såg tydliga spår av en sax på plagget, men Eva blånekade och jag hade svårt att hävda mig som yngst.

Det var stränga förhållningsorder om att man måste haka fast de utåtgående fönstren om man öppnade något. Syrran öppnade ett men glömde det där med haken. Eftersom området var öppet fjällandskap tog vinden tag i fönstret så glasrutan slogs sönder mot väggen.

Syrran fick förstås en rejäl utskällning av en ledare. Men Syrran var inte svarslös, trots att hon bara var åtta år.
- Äh, det gör inget. Min nya pappa tjänar mycket, så han kan betala. Jag tror att han fick göra det också.

Ledarna på kollon var unga. De spelade gitarr och sjöng när vi samlades runt lägerelden på kvällarna. Jag lärde mig mina första sånger på engelska.

- Åh, åh, åh, åh vått e danne mi. Aj nävve vill fårget vått e danne mi, sjöng vi för Pappa och han fattade ingenting fast han kunde engelska. En stor besvikelse.

Då tog vi i med:

- Heng daon jår littan dooli. Heng daon jår hedd än kraj.


Den hade han hört i en annan version med Kingston Trio, tror jag att det var. 

Jag hade midjelångt blont hår och det gav ledarna extrajobb. Någon rationell typ frågade om jag inte ville klippa mig. Det gick jag gärna med på. Mamma kammade håret hårt varje morgon, så huvudet for åt olika håll. När kamningen var klar flätade hon håret i flätor eller satte upp det i hästsvans, utsläppt hår var otänkbart till vardags. 

När Pappa kom och hämtade oss vid Centralen, såg jag att hans ögon tårades när han fick se mig. Det långa håret var bort och det hår som fanns kvar hade mörknat betydligt och återfick aldrig den blonda färgen. När vi kom hem var han på krigsstigen och kolloledningen fick nog sina fiskar varma.

Idag gick jag för säkerhets skull hemifrån tre gånger. Det kunde ha blivit fyra.

Första gången tryckte jag på nödstopp i hissen. Just det! Fredag, dags för stora ryggan så jag kan shoppa på hemvägen.

Andra. Nödstopp igen. Spegelbilden avslöjar en fläck på tröjan. Jumpern var nytvättad så det var visserligen en ren fläck, men inte så klädsamt.

Tredje gången kom jag ända till porten. Huuu, det var lite kallare än jag trott och koftan blev kvar i sovrummet när jag bytte tröja.

Jag drar en skarp gräns vid andra sidan Hornsgatan. Har jag passerat den vänder jag inte tillbaka. Frukosten blev kvar på köksbänken.

På amerikanska bloggar taggar man varandra. Jag tror inte att det har med etikett att göra utan snarare med kull eller ubban (rätta mig om jag har fel). För tillfället roar man sig med att räkna upp sex udda fakta om sig själv. Här är mitt bidrag.

1. Ansiktsblind
   Inte totalt, men tillräckligt. Om jag ser en människa utanför sitt normala sammanhang så blir det knepigt. Flera gånger har jag gjort bort mig genom att presentera mig för folk, som blir mycket förvånade och säger: Men vi har ju träffats förr. Ett annat problem är filmer. Det blir komplicerat att hänga med i en film om två personer har mustasch, speciellt om de är av samma kön.
2. Hörselminne
   Jag kan en mängder med sångtexter utantill, speciellt om sången har en handling. Läxorna i skolan hoppade jag i regel över. Om läraren gått igenom stoffet muntligen, så drog jag bara i mitt lilla snöre mitt fram på bröstet och vips kunde jag upprepa lektionen i minnet.
3. Koncentrationsförmåga
   Vi var fyra syskon hemma. Plus hund, katt och en massa undulater. Mamma pratade dessutom oavbrutet. En decibelmätare hade ställt sig på rött. Allt detta kunde jag stänga ute vid behov. Om så världens snyggaste man (vem det nu skulle vara) steppade naken i rummet skulle jag inte märka det.
4. Ordsamlare
   Det finns en massa roliga och intressanta ord, som jag lägger på lager för att droppa här och där. Det kan vara ord som börjar på vokaler (okulär, urban, adekvat, inuit) eller ord som bara låter lite kul (repetitiv, manspillan, mjugg).
5. Räknare
   Jag tycker om att räkna saker. Trappsteg till exempel. Jag är av den bestämda åsikten att det ska vara 16 eller 22 trappsteg mellan våningsplan. Om det inte är så, så kräver jag åtminstone att antalet ska vara delbart med fyra.
6. Storhetsvansinne
   Min höjd över havet är ringa, endast 1,60. Men trots det tror jag mig vara längre än många som är betydligt längre än jag. Det händer att jag klassat någon som liten och sen när vi står brevid varandra märker jag att personen i fråga är minst 1,70.

Förmiddagen gick åt till att jobba. Det har jag i och för sig inget emot. Är man på jobbet så är man. 

Problem nr 1
Bankerna påstår att jag levererar felaktig statistik. No way, säger jag. För säkerhets skull räknar jag om en massa på längden och tvären och hittar inget fel. Detta är nu inne på tredje dagen och bankerna och jag är inne i Jo-Nej-stadiet. Jag säger ”nej det är inget fel” och de säger ”jo det är det”. Det ska bli spännande att se vem som ger sig.

Problem nr 2
En brevtyp blir fel i printsystemet. Inte så att det alltid blir fel, utan om den lilla brevbeställaren beter sig på ett icke förväntat sätt så blir det fel. Här hjälper det inte att blåneka. Det är bara att ta på sig skulden, stå där med skammen och rätta till det hela. Tänk vad mitt jobb skulle vara lätt om det inte fanns en massa användare.

Så gick den förmiddagen.

Hur lyckas man ta sig fram?

Jag hoppar runt i bloggvärlden och snappar upp lite lästips inför semestern. Hittar en liten självbiografisk bokserie som verkar intressant. Kollar runt bland nätbokhandlarna efter första boken, Blackbird, utan framgång. Hör mig för med två bokhandlare på hemvägen, inget napp. Boken är slut på förlaget.

Upptäcker Stockholms Stadsbiblioteks hemsida. Jag har inte lånat böcker sen barnen var små, men det gick bra att regga in sig på nätet och sen är det bara att hämta lånekort på valfritt bibliotek. 

Första boken i serien finns inne på flera bibliotek. Men telefonen tutar envist upptaget när jag försöker reservera en bok åt mig.

Sen är det märkligt att förlaget har slut på första boken i en serie. Hur förväntar man sig att sälja del två och tre?

Våra vänner i Göteborg är speciella. Speciellt han. Men man måste kanske vara lite speciell för att vara våra vänner.

Vi känner dem sen tiden i Dalarna på 70-talet. Eller man kanske ska börja skriva 1970-talet nu. Då på 1970-talet köpte vi, alla fyra, varsitt par längdåkningsskidor. Vi var fullständiga noviser på området, men Reino kom med en lysande idé:
- Vi ringer Mora-Nisse och hör hur vi ska valla.
- Nej, du är inte klok. Det kan man väl inte.


Jo då, det kunde man. I alla fall han. Och Mora-Nisse ger snällt några goda råd. Men Reino är inte den som ger sig.
- Vi kanske ska ha en second opinion. Jag ringer Sixten Jernberg.

Men Sixten var inte lika tillmötesgående utan slängde på luren. Jag förstår honom.



(En balkong är alltid en balkong, hur minimal den än är, suckar en balkonglös)

Dagen efter Winnerbäckkonserten var vi spända på vad tidningarna skrev. Lena och Reino har själva ingen morgontidning. Det har däremot grannen. Reino var snabbt ute i trappen och lånade deras Göteborgs Posten. Han brukade göra det på helgerna och hittills hade han klarat sig från upptäckt. 

Så S & A Andersson vid Näckrosdammen: Om ni hittar brödsmulor i morgontidningen, så vet ni var gärningsmannen finns.

Går det att få svar på varför de som väljer vin framför öl har bättre hälsa och lever längre? I Danmark har man tydligen gjort ett försök. Man har analyserat 3,5 miljoner kassakvitton och kommit fram till att de som handlar vin också köper mer frukt, grönsaker och magert kött än andra konsumenter.

Andra undersökningar visar att ölkonsumenter också köpte färdiglagat, korv, sockerprodukter och läsk. Och ölen dricker man ofta utan att äta mat. Gärna med chips i tv-soffan.

Tänk vilka studier man kan göra med dagens kassasystem. Man skulle kunna analysera ner människor i atomer nu när man handlar det mesta på kort.

Min gårdag söndersmulad

SL-center 180:-

Förköpta enkelbiljetter 10 st

Åhléns 675:-

T-shirts (2 för 100:-)

Kalsonger

McDonalds 65:-

Happy Meal

McFeast fullkorn

Systembolaget 110:-

Zonnebloem (2 st rea)

Konsum 120:-

Marinerade kycklingklubbor 24:90/kg

Avokado

Tomater

Gurka

Glass 

Man skulle kunna dra diverse slutsatser. En crossdressande SL-resenär med förkärlek för glass och hamburgare t ex. Eller vinpimplande kycklingälskare med smak för grönsaker. Eller en snål extraprisjägare utan sinne för finess. Eller ....

Jag har för lite:

Kusiner

Faktiskt inte en enda. Jag var jätteavundsjuk på alla kompisar som kunde säga att de varit och hälsat på kusiner på sommarlovet. Själva ordet kusin var som poesi. Mamma var fosterbarn och hade inga kända syskon. Pappa hade en syster som försvann. Men i kväll ska vi arrangera kusinträff. Det betyder att vi ska passa alla tre barnbarnen.

Det är inte så att jag är utan den varan. Jag både får och ger kramar. Men jag är inte den som kramas till höger och vänster. Det ligger inte för mig. Många avslutar sina inlägg och kommentarer med ”Kramar”. Inte ens det skulle kännas naturligt för mig, tror jag.

Karaktär

Jag lider av efterdyningarna av en helg i sus och dus. Vi blev matade från morgon till kväll. Inte alls bra för kroppen.

Koffein

Nu har jag alla gånger druckit fem koppar av jobbets usla kaffe utan att uppnå någon större effekt. Jag får nog skaffa en Nescafeburk och spetsa automatkaffet.

Jag har för mycket:

Kryp

En nektarin i fönsterbänken har varit rena rama äggkläckningsmaskinen under helgen. Jag vet inte hur många blomflugor jag tagit livet av hittills.

Klåda

Två dagar i solen sätter sina spår. Det kliar på armar och ben och kvalstren har förmodligen rena partyt på det jag lämnar efter mig. Dessutom fick de västkustska knotten lite att bita i.

Kilon

Se karaktär.

Karies

Min provisoriskt lagade tand känns inte bra.

Klimat

Måndag = svinkallt på jobbet. Jag var dum nog att bara titta på termometern när jag skulle gå till jobbet. Koftan blev kvar hemma och nu sitter jag och småfryser. Men om dryga timmen är jag på fri fot ut i värmen.

(OK jag är lite vågad, men kramar på er)

Avverkad sträcka: 1107 km
Snitthastighet: 103 km/tim
Stillestånd: 33 min

Visst är det underbart med statistik? Med en GPS kan man bli militäriskt exakt. Inte för att jag tycker att det är särskilt eftersträvansvärt, men det kan vara kul ett tag.

Alltså: Kompledig från lunch på fredagen och avfärd kl 15:45 till Göteborg. Vi anlände Johanneberg klockan 21:04, helt enligt Garmins profetia. Våra vänner väntade med middag och efter maten väntade Avenyn. Lena och Reino bor i ett av tegelhusen på höjden alldeles ovanför Götaplatsen, så vi lät gravitationskraften föra oss ner till en pub där vi tog några glas. Sen surrad vi som värsta tonåringar och kom inte i säng förrän långt fram på natten.

Vädret var fantastiskt och på lördagen låg vi och tog igen oss ute på klipporna vi Saltholmen. Spårvagnen hem var full med folk och Lena och jag tvingade oss till varsin sitt plats bland ett gäng ungdomar som brett ut sig med sina persedlar. Gänget sa att det var från Kurdtjänst och levde efter mottot ”Kurden har alltid rätt”. Vi lät dem ha det.

Winnerbäckkonserten var över förväntan. Jag hade hört en liveinspelning på radion för några veckor sedan och den imponerade inte. Men det var helt annat att befinna sig på plats.

Däremot blev jag väldigt störd på delar av publiken. Varför ska man tränga sig fram när konserten har börjat? Och varför ska samma personer som trängde sig fram, tränga sig bakåt i slutet av konserten?

Ett yngre par trängde sig in framför mig. Jag är ynka 1,6 m lång och de var två dec längre. Hon hade hästsvans som hon hela tiden viftade i mina ögon. Det var han som var den drivande och hon var inte särskilt intresserad utan snackade oavbrutet. Till slut sa jag:
”Om ni ska snacka, varför går ni inte på café?" och kände mig som en riktig surkärring. Det fick i alla fall avsedd effekt för efter några minuter drog de sig vidare. De förstörde delar av min upplevelse och jag kvitterade.

Vi var på det hela taget väldigt nöjda och skrålade glatt med i sången. Men dagen efter fick vi veta att vi inte borde vara det, nöjda alltså. Recensenterna var inte nådiga, men det är väl deras jobb.

Söndagen tog vi igen oss i hängmatta vid en insjö. Vi tog väg 40 hem och kom till Mölnlycke alldeles efter att trafikolyckan med de två innebrända barnen hade inträffat. Strax efter ringde Reino för att höra var vi befann oss. Han hade just sett nyheten på text-TV och undrade om vi varit inblandade. Då visste man inte vad som hänt utan både han och vi var konfunderade över att en trafikolycka var överst på nyhetslistan.

som hänt den 14 juli

• Folkbokföringen ändrar min adress utan att jag flyttar (2004).
• En riktig skitövernattning i närheten av Paris (1991).
• Champs Elysées, Paris (1985), målgång för Tour de France och en skräckupplevelse som gör att jag får panik i folksamlingar.
• Treans ankomst (1977). Jag var gravid med mitt sista (hoppas jag) barn samtidigt med att Silvia var gravid med sitt första (hoppas jag) barn.
• Kanotsemester i Västerdalälven (1976). Att vi vågade denna forsränning med två småbarn?
• Språkresa till Hastings, England (1967).
• Straffkolonier (1964, 65, 66).
• Sommarbarnsvistelse hos pingstvänner i Blekinge (1963). 

Men det blir inget av med nånting. Luften har gått ur mig. Ni får en drygt 29 år gammal bild istället.

Kallelse till extra årsmöte i Oorganiserades Riksförbund

Avsikten med mötet är att förbundet läggs ner med omedelbar verkan. Det hände ju ingenting.

Jag startar istället Mediokras Förening. Där tror jag att mina förmågor kommer mer till sin rätt.

Hej då!

/fröken Tjatlund

Nu vet jag inte vad som skulle få mig att besöka förorten jag tillbringade större delen av min uppväxt i. De nya ägarna till mammas lägenhet vill flytta in redan i helgen, så jag svängde förbi och släppte ner nyckelknippan i brevlådan.

Mycket är sig likt i området, men en hel del är annorlunda. Min gamla lågstadieskola, som låg nästgårds, revs för närmare 20 år sedan och fick ge plats för nya bostäder. Man förtätat överallt, men ändå kvarstår intrycket att det mest är pensionärer som bor där. 

En gång när jag kom till mamma på en grådaskig vårvinterdag, kunde jag inte låta bli att undslippa: Det är bra fult nu i området. Mamma tog det högst personligt och började gråta, som om hon kunde rå för hur det såg ut utomhus.

Men inte är det särskilt vackert. I företagarföreningens lista över kända svenskar som kommer från Stockholmsförorten nämns Susanne Ljung. Hur kan man bli någon slags skönhetsexpert sprungen ur en dylik miljö?

Pontus Enhörning växte också upp där, enligt listan. Faktiskt i portuppgången bredvid oss. Hans familj var lite finare än övriga. Pappa Magnus var Radiochef och mamman i familjen gick omkring i någon slags barnsköterskeuniform. Pontus och hans syster Rebecka sa inte mamma och pappa till sina föräldrar, utan Mor och Far. Följden blev att alla gårdens barn kallade deras föräldrar för mor och far.

Pontus kunde läsa tidigt och lekte inte så mycket med andra barn när han var utomhus utan ägnade sig heller åt sina agentserietidningar. Barnen Enhörning gick aldrig i den nu rivna skolan. De åkte bil till en privatskola i stan.



Huset vi bodde i låg precis vid E4:an och det här var i stort sett den utsikten jag hade från sovrumsfönstret. Trafikleden var tvåfilig i båda riktningarna på den tiden. Vacker vy, va?

Varför berättar jag det här? Jag vet inte. Kanske bara för att det var roligt att kolla upp vad lärarna, som betydde så mycket då, har för sig idag.

Namn är viktiga saker. Det borde man inse framförallt på folkbokföringen. Där kan man bevilja och ge avslag. Men jag har råkat ut för övergreppet att man helt sonika ändrat mitt namn. 

Jag vet inte riktigt när första övergreppet ägde rum eftersom jag aldrig uppfattade det som en namnändring utan bara en förkortning. Mamma var gränslös på många sätt och hon gav mig förnamnen Vxxxxx Bxxxxx Mxxxxxx Ericsdotter.

Det var kanske när staten tog över registret som jag plötsligt hette Vxxxxx Bxxxxx Mxxxxxx E:dr. Jag trodde E:dr bara var en förkortning på Ericsdotter, som man använde när utrymmet på blanketterna inte räckte till. Men det var tydligen en ändring i själva registret.

Det framkom när jag fick ett brev från folkbokföringen om att man ville ändra ett av mina förnamn. De tyckte att namnet E:dr kunde missförstås och uppfattas som en titel. De föreslog det poetiska namnet E, kort och gott.

Jag höll med om att E:dr inte var så lyckat, men i min värld heter jag Ericsdotter och inget annat. E vill jag absolut inte heta. Jag är väl ingen vitamin heller.

Då fick jag ett nytt brev, där man sa att Ericsdottertillägget gjorde att mina förnamn överskred utrymmet i databasen.

Tjohej du! Det är ju bara 33 tecken långt. Hur gör ni med Madeleine Thérèse Amelie Josephine? Hennes förnamn är faktiskt ett tecken längre. Heter hon numer Madeleine Thérèse Amelie J? Hos oss på jobbet kör vi med 35 tecken i namnfält. Det tror jag inte är särskilt ovanligt.

Jag har inte hört något från folkbokföringen och enligt dem heter jag fortfarande E:dr.

Med en dåres envishet upprepar jag samma sak vareviga sommar. Vi har ändringsstopp och det gör att min produktivitet går på sparlåga. För att använda tiden till något vettigt försöker jag mig på att förkovra mig. Sommarprojektet för femtielftegången är Vägen till C, en grundkurs i C-programmering.

Just nu känns det som rena självplågeriet. Jag tappar bort mig redan i kapitel 3 när man börjar vika ut sig om flyttal. Då flyter texten bara ihop och hjärnan antar typen void och jag känner mig dummare och dummare för varje minut. 

Ska det vara så svårt? Det är inte logiken som brister, möjligen matematiken. Jag lever på hoppet att jag ska på något undermedvetet sätt komma underfund med det hela. Ungefär som det var när jag spelade piano. Den lektion som jag för tillfället brottades med kändes alldeles omöjlig. Men om jag backade fem lektioner i spelboken, kunde jag spela det stycket obehindrat, trots att det hade varit snudd på ogörligt en månad tidigare.

Nu blir jag tvångshämtad av en Garmin-GPS-ägare. Inte en chans att jag får promenera hem.

Hur mamma och Bert träffades vet jag inte. Mamma älskade att dansa, men Pappa avskydde den typen av musik. För honom fanns bara klassisk musik. Radions söndagskonsert hade alltid honom som dirigent. Han satt hemma i den vinröda plyschfåtöljen, blundade och dirigerade orkestern med stor inlevelse. 


(En tur i kärlekstunneln)

Efter skilsmässan 1964 gifte Pappa om sig och fick en son med nya frun. Det höll några år men sen skildes även de. Mamma och Bert tog upp kontakten på nytt och jag tror att det höll på att bli riktigt allvarligt. 

En söndag kom Pappa hälsade på med pojken från andra äktenskapet. Sonen Kenneth var en liten allvarlig och lillgammal pojke.

Vi tog en åktur i Pappas bil. Mamma satt fram och när vi åkt ett tag tog hon upp en cigarrett. Kenneth säger högt och tydligt:
- I den här bilen röker man inte!

Mamma vände sig om och blängde ilsket. Hon klarade inte att bli tillsagd, framförallt inte av ett litet barn. Pappa, som hade tagit oss styvbarn till hjärtat, kunde inte vänta sig några varmare känslor från Mammas sida för sitt eget barn. Och om Mamma inte gillade någon så dolde hon det aldrig.

Det blev aldrig någon återförening. Mamma träffade en ny man och Pappa gifte sig en tredje gång. Vi barn blev alldeles förskräckta när vi träffade hans nya fru. Hon var en kopia av Mamma, både till utseende och sätt.

När Ettan föddes och vi träffade Pappa och han fick klart för sig att vi tänkte döpa den nyfödde till Benjamin var Berts reaktion:
- Måste ni ge honom ett judiskt namn? Vi fattade inte varför det skulle vara ett problem.

Han visade sig var en smygantisemit och Pappas ursäkt eller förklaring var att i Göteborg var stora delar av överklassen judar. Farmors familj hade gott om pengar, men var inte judar och Pappa hade upplevt det som omvänd diskriminering.

I Farmors lägenhet på Gärdet hängde ett stort ungdomsportträtt på henne över öppna spisen. Hon var sig inte särskilt lik på målningen och Pappa menade att konstnären med flit hade målat henne med en judisk näsa, trots att hennes inte alls såg ut så.

Man saknar inte båset förrän kossan är tom, eller hur det nu var.

Om bilen är på verkstad kan man ge sig på att allt som behöver göras innefattar bilkörning. Det kändes ungefär på samma sätt att vara utan bredbandet. Vad jag än kom på så var tanke nummer två: Nej, just det. Vi har inget bredband. Men nu är jag med på banan igen.

Andreas, M:s jobbarkompis brorsa, har kommit hem från bilsemester på kontinenten. Det var han som var fas ett i GPS-kampanjen. Idag när jag pratade med M i telefon sa han plötsligt att

Andreas vill säga något.

Eftersom han tidigare anmodats om att framhålla hur fantastisk en sån appamojäng är, så trodde jag att det var dags för nästa attack och säger till honom, innan han öppnat munnen:
– Jaha, och GPS:en var fantastisk och räddade oss vid flera tillfällen.
– Nä, sa han, nästan lite trumpen. Vi ska ha barn.

Fy, vad pinsamt. Här ville ha personligen berätta den stora nyheten och jag bara flamsar.

Dissning nr 1
Klockan 7:43 öppnades himlens fönster när jag hade dryga tio minuter kvar till jobbet. Regnponchon låg kvar hemma och innan jag var framme var jag totalt genomsur. När jag kommer in på ”morgonbönen” säger en medarbetare:
– Vilken wet-T-shirttävling hade du tänkt ställa upp i?


Det kanske inte var så smickrande klädsel, men jag hade inget ombyte.

Nr 2

Jag återberättade för Tvåan vad hennes dotter hade sagt till mig. Stella sa nämligen:
– Mormor, du har stora tuttar.
Tvåan var snabb och sa: – Var glad att hon inte sa att du har långa tuttar.


Nr 3
När Tvåan och jag pratat en stund, sa hon:
– Du liknar faktiskt Annika Lantz.
– Vaddå? Är det näsan?
– Nä, du skrattar åt dina egna skämt.

Fem saker i min garderob
Symaskin
Vintertäcken
Stickor
Virknålar

Petflaska med 10-kronor (hemlis)

Fem saker i bilen
Maken (oftast)
Snabbskoputsdyna
Cd-skivor, gärna av sing-a-long-typ, typ progglåtar
Svarta sopsäckar
Vägkarta över Sverige (kommer idag att ersättas av GPS)

Fem saker i handväskan
Läppglans (sällan använt, förmodligen härsket)
Kulspetspenna med lysfunktion (används desto oftare, pennfunktionen alltså)
Rikskuponger
Visitkort (egna, jag kommer aldrig ihåg mitt mobilnummer)
Plånbok med flera meningslösa klubbkort.

Eftersom jag varit väck ett par dagar, så har de flesta som jag brukar läsa redan fått den här listan langad till sig. Men om ni har lust så går min langning till

Nina på Johangården
Nicolin på Fädernegården
Flasknosen

Latmasksamtal

Bredbandet har lagt av. Jag vet att det funkade lördag morgon. Vi hade nattgäster, Ettans frus syster med make. Det var ett helt gäng som skulle på Depeche Modekonserten, fler än Ettan kunde härbärgera och då passade våra soffor alldeles utmärkt.

Innan det var dags för frukost slängde jag mig på datorn för att ta en snabbkurs i Depeche Mode. Man vill ju inte verka helt okunnig redan tidigt på morgonen. 

Hur de stackars nattgästerna lyckades sova begriper jag inte. Hett som i en bakugn. Öppet fönster är inte att tänka på. Vardagsrummet vetter mot Hornsgatan och där väsnas trafiken dygnet runt. De sa att de sovit bra i alla fall. Och de var nöjda med konserten också.

Jag skrev tidigare om att jag var förvånad över att så många yngre i omgivningen varit på Skansen och sett på Allsången. Egentligen är det inte så konstigt, de flesta jag pratar med är i 25-35-årsåldern.

Nedräkning

Fyra veckor kvar till semester och lördagens väder inbjöd till shopping (luftkonditionering). 

Inköpslista:

• 2 * 3 böcker á 149:- på Pocketshoppen
• Sunflower vandringsbok över Pyrenéerna
• Guidebok Pyrenéerna
• Frankrikes vindistrikt (Alsace, here we come)
• Sveriges historia, Herman Lindqvist (talbok 23 tim)
• Mina drömmars stad (talbok 11 tim)
• Birkenstock modell Pisa (hoppinmodell, idealsandalen lyser med sin frånvaro)
• Linnen (båda), kjol (moi), livrem (M)

Där fösvann närmare 3000 utan vidare och ännu är inte GPS-manicken införskaffad. Semesterns läsning säkrad. Talböcker är idealiska för långa bilresor. Det var hundra år sedan jag läste Fogelströms böcker, så det ska bli ett trevligt återseende.

Söndag: Utflykt till Sörmland. Vi träffade gamla vänner som är fem-sex år yngre än vi. Kvinnan berättade att hon är halvt sjukskriven. Hon har drabbats av en sjukdom som gjort henne helt döv på ena örat och nu håller hörseln på att försvinna på andra örat. Det finns ingen bot att få. Oj, oj vad ett sånt handikapp måste isolera en.

Nu har jag haft lite telefonterror på Chello, vår bredbandsleverantör, och de påstår att nu ska vi kunna komma ut på nätet. Kan inte kolla riktigheten i påståendet, armarna är för korta.

Styvpappan Bert kom ursprungligen från Göteborg och familjen flyttade till Stockholm när Gärdet byggdes. Hans pappa hade fått en VD-post i Stockholm. Deras nya bostad låg högst upp i ett av funkishusen vid Tessinparken. Pappan dog strax efter andra världskriget, men familjen hade tillräckligt med pengar för att låta enda barnet fortsätt studierna på Handelshögskolan.

Farmor kom från en överklassfamilj och hade bott i England i sin ungdom. Hon kunde berätta om suffragetternas aktioner i början av 1900-talet. Hur de t ex ställde till stor kalabalik under söndagens gudstjänster. När hon dog fick jag hennes poesibok, där ungdomskamrater skrivit snirkligt och vackert. Det fanns verser både på engelska och svenska.

Älska din man och stoppa hans hosor,

så får du dansa på röda rosor.

är en strof som jag kommer ihåg på fri hand. Jag tror inte att hon lagade några kläder, men om det var en dans på rosor låter jag vara osagt. Det var allmänt känt att Farfar hade en älskarinna under alla år. Farmor behövde aldrig arbeta, hade jungfru under sonens uppväxt och jag kommer ihåg att jag undrade hur hon fick dagarna att gå. Alla väninnor bodde i Göteborg eller England.

Lägenheten var byggd i funkisstil med en jungfrukammare innanför köket. Ute i våningen fanns knappar för att påkalla jungfruns uppmärksamhet. Om man tryckte på en knapp vid matbordet föll en siffra ned på en skärm i köket. Vi barn lekte gärna herrskap och jungfru.

Farmor tyckte om att lägga patiens. Hon hade en hel radda med jättevackra små kortlekar som vi inte fick låna. Ett bord i sovrummet var alltid belamrad med kort utlagda i komplicerade mönster.

Mycket tid gick åt till att hålla sig up-to-date med kungafamiljen. Farmor prenumererade på Svensk Damtidning och Idun-veckjournalen. Kungens hälsotillstånd var ofta ämnet för söndagsmiddagen.

Det var middag varannan vecka hos Farmor och varannan hemma hos oss. Mamma var alltid lika skärrad när det skulle vara hos oss. Allt skulle vara perfekt. Mattfransarna nykammade, allt putsat och fejat, barnen välkammade och maten fantastisk.

Vi drillades i bordskick. Inga armbågar på bordet, använd både kniv och gaffel, sitt kvar tills alla är färdiga. Om vi behövde lämna matbordet skulle vi säga:
- Får jag gå från bordet av personliga skäl?


Farmor talade både engelska och franska. Plötsligt kunde hon säga något på franska till Pappa under middagen. Mamma tog det som rena förolämpningen. Hon hade gått sjuårig folkskola och kunde inga främmande språk.

Musen har lagt av. Den är av den trådlösa sorten och jag kan inte få den att knyta an (connecta skulle kollegorna säga) till basstationen. Det komplicerar livet en hel del.

Klockan 16:37 visade Hammarbyverkens termometer på 34 grader. Dussintalet män tog det som en ursäkt för att gå med bar överkropp. En hade verkade inte helt frisk. Yllemössan var kvar på övertoppen. 

Dagens sanning: Det är inte värmen som avgör klädseln utan situationen. Jag vill inte se bara överkroppar på stan. Lika lite som jag vill stå bredvid människor som kammar eller borstar sig. Hår löst från hörsäcken = snuskigt.

Jag har tallat på en pacemaker i en armhåla.

En väninna till mig har hjärtproblem. Hjärtat började skena och hon fick göra en massa undersökningar och sjukvården planerade en operation efter sommaren. Men för två veckor sedan löpte hjärtat amok och hon åkte in akut.

Operation och nu är hon igång igen. Hon beskrev ångesten för egen del och flickornas. Hon har två flickor 14 och 16. De var givetvis utom sig. 

För tio år sedan fick jag värsta hjärtfladdret på semestern. När jag ringde sjukvården var fråga ett: Hur gammal är du? 46, sa jag. Har du kommit i klimakteriet? var fråga nr två. Nope. Glöm det, var svaret.

Jag gjorde diverse tester, men allt verkade OK. Jag berättade mina erfarenheter för henne. Hon sa: Men jag har passerat klimakteriet. Va? Hur gammal är du? 45. Men hade kommit i klimateriet.

Förbannade undergångsåldern!

Hon är finska och jag har läst att de har mer hjärtproblem än andra.

(Det ska bli intressant att se om jag kan publicera detta utan råtta. I så fall - Länge leve tabbtangenten!)

Om ni känner behov av att rensa tårkanalerna så kan jag tipsa om ett receptfritt medel. Vi såg filmen North Country igår kväll och jag grät så tårarna sprutade andra halvan av filmen. Filmen handlar om sexuella trakasserier på ett gruvföretag och baserar sig på ett riktigt fall i USA.

Jag vet inte varför, men jag har alltid gråtit floder när jag tittat på sorgliga filmscener. I verkligheten är jag inte lika känslosam. Filmmakarna vet precis vilka punkter som de ska trycka på.

Mitt första gråtminne är från en matinéföreställning. Det var jag och Syrran som var på Flamman och såg Rännstensungar. Det var den gamla svartvita versionen och jag var nog i sjuårsåldern. 

Filmen handlar om Ninni, som är förlamad och föräldralös. I en scen sitter hon i sin rullstol och bredvid sig har hon en pelargon (tror jag) och som jag kommer ihåg var den ganska ful.

Ninni tittar på sin blomma och börjar sjunga ”I min lilla, lilla värld av blommor”. Förlamad, föräldralös flicka med ful blomma. Det blev för mycket. Jag grät så jag hulkade i bänkraden. Efter en stund vänder sig en på raden framför och säger till Syrran:
- Kan du inte säga åt den där ungen att sluta böla.


Ett annat gråtminne är Purpurfärgen. Vi hyrde och såg den ihop med M:s bror med familj. Svägerskan och jag grät och grät. Våra och deras barn trodde att vi förlorat förståndet och tappade helt koncentrationen på filmen.

Det låter inget vidare med grus som måste opereras bort och tänderna vill man gärna ha i behåll.

Nä, nu går jag hem och kollar dagens målgång och sen hoppas jag Frankrike vinner, helst hela VM.

(Det verkar vara serverproblem igen)

Gårdagens Touretapp togs av en tysk och gårdagens match var hur spännande som helst.

När Tvåan var i Berlin vajade tyska flaggor överallt, på bilar, på fasader. Guiden på stadsrundturen påpekade att det var första gången i hennes liv som man överhuvudtaget flaggade på det viset. Tidigare hade det kanske inte varit politiskt korrekt (landet delat, historien).

Tvärs över gården hos oss hänger en tysk flagga på en balkong. Jag under när den åker ner. Tvåan hoppas att gårdagens resultat ska täppa till truten på alla stöddiga tyskar på hennes tyska företag.

Det kanske var tur att Tyskland åkte ut. Tysk nationalism har inte varit att leka med.

- Kom får du se vad som finns här i garderoben.
Sommarpappa Anders gläntade på dörren. När jag vant mig vid mörkret såg jag en katt med fem nyfödda kattungar. De hade fötts under natten.

- Vilken tycker du är finast?
Jag tyckte alla var jättegulliga, men Anders envisades med att jag skulle peka ut en av ungarna. Till slut bestämde jag mig för den rödtigrerade. Den var nog finast i alla fall.

Nästa gång jag gläntade på garderobsdörren låg kattmamman kvar i korgen. Men det fanns bara en kattunge kvar, den rödrandiga. 



Jag tjatade och tjatade för att få veta vad som hänt. Till slut kom det fram att övriga småkatter hade slungats mot ladugårdsväggen. Då insåg jag att jag som fyraåring dömt övriga ungar till döden med mitt val.

Arbetskamraten lämnade tillbaka det han lånat, (jag glömde nämna den förnämliga hängmattan i fallskärmssiden) och kom med lite detaljer från storskogen.

Det var fyra män med ett antal öl som gick en sträcka på Sörmlandsleden. Kompisens svärfar brukar bjuda med sig några ut i skogen och det var första gången som svärsonen fick äran att följa med. Efter några timmars vandring, slog de läger vi en sjö. Eldade, grillade och pratade långt in på natten.

Svärfar och svärson bestämde sig för att knoppa in, men de andra två tyckte att de fortfarande hade några odruckna öl. Öl, som stod på kylning i vattenbrynet. När en av männen skulle hämta ytterligare ett par bira snubblade han och for in med huvudet i en stor sten. Kort medvetslöshet, spräckt ögonbryn och en rejäl blåklocka. Blodet forsade och M:s första-hjälpen-kit kom till användning.

- Lotta kommer att bli skitsur! Vi ska på bröllop i helgen och jag ser ut som jag varit i världens slagsmål, var största bekymret för olycksfågeln.

Och sanningen bakom skadorna var inte heller så smickrande.

Ettan fick nya jobbet, Svärsonen fick också han ett nytt jobb, jag fick utdelning på fullmakten. Skandia har satt in mammas försäkringspengar på kontot. Där försvann mitt tyngsta argument mot GPS:en. Nu handlar det om vilken. Ska det bli Garmin, Sony eller någon annan. Nu orkar jag inte kolla fler trista sajter med små demofilmer.

M är värsta pryltorsken redan. Helgen som var skulle hans jobbarkompis ut i skogen med sin svärfar och några andra gubbs. Eftersom kompisen visste att friluftsprylar är M:s specialitet, så dök arbetskamraten upp här i slutet av förra veckan. 

- Vilken ryggsäck vill du ha? Jag har tre att välja på. Om jag var du skulle jag ta den helsvarta, den känns sobrare.

- Ska du verkligen ta ditt liggunderlag? Jag har en finfin Therm-a-Rest, som du kan låna. Den kostar skjortan, men du sover som en prins.


- Inget tält? Nähä, men vad sägs om den här bivacksäcken?

- Sigg-flaska? Aluminiumfilt?

I lördags gjorde vi sällskap med en stor del av befolkningen. Vi tog vår tillflykt till skärgården och återupplivade snart 20-åriga minnen.

När barnen och inkomsterna var små gjorde vi utflykter tillsammans med en grannfamilj med barn i passande åldrar. Barnen hade så mycket roligare när kompisar var med. Vår första utflykt tillsammans höll på att bli vår sista.

Vi hade bestämt klockslag och plats där vi skulle sammanstråla: klockan 10 vid avtagsvägen till Gålö. På platsen ligger en liten lanthandel. Vi kom prick 10 och ställde bilen vid affären. Barnen hoppade ut och började bolla på grusplanen. Vi väntade och väntade (det var långt före mobiltelefonernas tid). Inga grannar kom.

När det gått en halvtimme råkade bollen rulla ut på avtagsvägen. Ettan kutar för att hämta den och ser plötsligt grannarnas bil. De hade kommit några minuter före oss och kört in på avtagsvägen. Det var inte bästa stället att stanna på och pappan hade varit tvungen att köra halvvägs ner i diket. Barnen fick vackert sitta kvar i den varma bilen, medan våra barn glatt kutade runt och lekte.

Familjen var något purken. Stämningen lättade något under dagen. På den tiden kunde man fortfarande få fisk när man kastade från klipporna och grannpappan var lyckosammast.

I dåtidens utflyktskorg: Kall, hemlagad pizza och Quiche Lorraine. Dagens korg: Färdig sallad från Konsums kyldisk. Det krävdes större husliga insatser förr i världen.

Vi hade med oss våra trevliga fällstolar och intog ett berg där vi hade en vidunderlig utsikt över Hårsfjärden. Jag var nere vid vattnet och doppade fötterna. Jag borde nog ha doppat mer. Med den här rubriken vet man aldrig när nästa möjlighet dyker upp.

På söndagen var berget i fråga Skinnarviksberget och vattnet Mälaren. Maten inköpt på kebaben. Vem vill vara inne och svettas, när man kan göra det ute. Ett helt gäng med diverse familjemedlemmar och vänner hade en trevlig eftermiddag.

En ung dam gick runt bland folköarna och ställde frågor. Hon var från stadsdelsnämnden och de hade planer på förbättringar av Skinnarviksparken med omgivning och ville höra nyttjarnas åsikter om insatser. Vi kände oss totalt fantasilösa och kunde bara komma på utökade städinsatser.

Två patrullerande poliser dök upp och Tvåans lilla Stella säger:
- Mamma, ska dom slå oss?
Var fick hon det ifrån?

Faktum är att jag hann med att få riktig stil på bostaden också.

Massor av bloggare visar så vackra bilder från sina trädgårdar. Då kommer jag dragande med vår fina innergård. Just nu blommar en massa buskar, jag tror att de heter japansk jasmin. Det doftar i alla fall som jasminer.

Flera familjer har tänt grillar, så snart kommer stekoset överrösta blomdoften.

PS. Idag lärde jag mig att irish twins är det engelska begreppet för pseudotvillingar.

PS nr 2: Vad är det som pågår? Jag har publicerat detta två gånger med enda resultat att jag blivit utloggad.

Igår var det chic-lit.
På insändarplats i gårdagens DN fanns ett upprop av tre kvinnor från Vikollektivet mot genren chic-lit. Jag hänger tydligen inte alls med i dagens begreppsvärld. Deras måltavla för kritik var Emma Hambergs senaste bok. Jag har inte läst den, så på den punkten har jag inget att säga. 

Jag googlade på begreppet chic-lit och en av första träffarna var Marian Keyes. Jag som trodde att hon skrev tantsnusk. Det stod så på hyllkanten i Pocketshopen. Jag läst flera av hennes böcker. OK det är knappast några mästerverk men jag tycker att hon skriver underhållande. Tänk att jag har besvärat mig med att läsa böcker, som jag egentligen borde bojkotta. Skäms!

Nej, jag skäms inte alls. Man läser olika böcker av olika orsaker. Ibland vill man bara ha underhållning, helt enkelt. Jag tror att huvudsaken är att man läser mycket. Då ledsnar man på förenklingarna och går vidare till annan litteratur.

När jag var tolv-tretton år och hade passerat flickboksstadiet läste jag tjogtals med Allersromaner. De var fullständigt förutsägbara och det var det som var hela poängen. Man-kvinna träffas, det blir fnurra på tråden i början av boken och man vet att de kommer få varandra på slutet.

Harlequinbiblioteket underhöll Tvåan en hel bilsemester. Hon hade fått en hel papperskasse med såna böcker och en och annan Barbara Cartland av min bästa kompis. Det gick åt ett par tre böcker om dagen. Böckerna slängdes vartefter och långt innan vi kommit hem igen var kassen tom.

Men jag kan säga att både Tvåan och jag läst en massa annat sen dess.

Nr 1
- Ska vi inte säga upp vårt fasta telefonabonnemang?
- Va, du är inte klok! säger jag.
- Men du har inte märkt att telefonen varit urkopplad i tre dar.
- Det kanske beror på att vi knappt varit hemma.
- Folk har ju ringt oss på mobilerna. Många gör ju det utan att först ringa på hemnumret.
- Men vi har ju Stockholms bästa telefonnummer, typ 11 22 333. Det vill jag inte skänka bort.

Frågan är bordlagd tillsvidare.

Nr 2
Idag var det ett sån där hänga-med-en-kändis-under-en-dag-repotage i DN. Loa Falkman var dagens objekt. 

I ett sånt där Här-är-ditt-liv-program berättade Loa att han har bara haft ett enda ”riktigt” jobb. Det var som chaufför på en reproduktionsfirma. Min kompis och jag skötte städningen på samma firma. Vi var i tonåren och Loa gillade att slänga käft med oss. Favoriten var:

- Ska ni inte hänga med hem och se mina hetsningar?


Vi gjorde aldrig det, men fnissade lika förtjust varje gång.

Nu måste det bli någon ändring på vädret. Jag får ingenting gjort hemma. Är jag inte ute i skärgården, så är det fotboll. Och när fotbollen tar slut, så drar touren igång på allvar. Lägenheten liknar ett slagfält.