frktjatlund

Inget fredagsmys med Tvåan den här veckan heller. De skulle ha kompisar på gourmetmiddag, så gamlingarna fick dra sig tillbaka till backstugan. Jag träffade i alla fall svärsonen och barnbarnet på Systemet. När jag skulle ta en korg hörde jag plötsligt någon pipa ”Ninni, Ninni, Ninni” och det var lilla S som vinkade glatt och bankade på plexiglaset som skilde oss åt.

Imorgon är det dags för högskoleprovet. För ca en månad sedan ringde Trean och frågade om de kunde få låna pengar till avgiften. Det var sista möjligheten, så det brann i knutarna som vanligt. Jag undrade om de verkligen var nödvändigt för honom att göra provet. Att hans fru vill är inte så konstigt, men Trean själv har inga planer på att söka någon utbildning. Då kröp det fram att han också ville göra provet bara för att återigen få bättre resultat än lilla frun. Fisig inställning, enligt mitt förmenande.

För tillfället är Trean eld och lågor för den byggfirma han och en polare startat. De har en massa jobb just nu, men jag ser framför mig en utveckling a la Tusenbröderna. Trean har tillbringat tid på fel sida om lagen förut och jag har inga illusioner kvar. I paketet med lån till startavgiften låg också önskemål om barnvakt. Idag ringde Trean och avbokade barnvakteriet. Han skulle förmodligen inte orka upp imorgon. Det fysiskt ansträngande jobbet kräver sin tribut. Pengar i sjön än en gång.

Matlagningsvinet är upphällt och påbörjat. Nu återstår bara matlagningen, entrecote med ädelostspenat och sallad. Det är också fredagsmys.

Fåglarna i Tantolunden låtsades, trots snön, som det regnade i morse. Värst var koltrasten. Han kvittrade snudd på livstycket av sig för att visa att vädret inte bekom honom det minsta. Själv kvittrade jag inte i motvinden och snögloppet.

Paris revivre
Sommarsemestrarna brukar vi tillbringa på Europas vägar. Förra året hade vi sällskap av Herman Lindqvists Napoleonhistoria, en mastodonttalbok på 24,5 timmar. Tack vare den vet jag nu hur man säger Tuillerierna på ett ledigt sätt och boken satte prägel på vårt Parisbesök.

Vi tillbringade en dag på Louvren och det räckte till att hjälpligt täcka en av flyglarna. Museet är enormt och man skulle lätt kunna ägna en hel vecka där. Men M är lite rastlös och tycker att jag är en alldeles för ingående besökare. Napoleon III våning var överdådig med jättelika ljuskronor, där en enda knappast skulle rymmas i vårt vardagsrum.

En bussrundtur är ett obligatorium. Lite töntigt erkänner jag, men det ger en bra överblick och man har möjlighet att hoppa på och av som man vill. Vi gick upp i Triumfbågen, som hade en liten Napoleonutställning som visade vad man hade med sig på fälttågen. Även Notre Dame bevärdigades ett besök, liksom Luxembourgpalatset/trädgården.

En kväll var vi uppe på Montmarte och tittade på solnedgången tillsamman med en massa andra turister. På trappan till Sacre Coeur har man en enastående vy över stan.

Generalstrejken märkte vi inte mycket av. För en Stockholmare är 4 minuter mellan tunnelbanetågen istället för 2 minuter rena himmelriket. Vi såg en del sönderslagna fönsterrutor i demonstrationstågets spår dagen efter. Framförallt verkade man hysa agg till Manpower. Deras rutor var helt krossade på kontoret vid Boulevard Beaumarchais.

Annars gick vi gata upp och gata ner. Det blev fem-sex timmars promenad per dag. Tillräckligt för att även mina fötter skulle gnälla lite.

Nä, nån vidare vår hade ännu inte nått Paris. Det vårigaste jag såg var blommande forsythia. Björkarna skiftade lätt i lila så lite längre hade det ändå kommit.
                                                       
M hade köpt en väldigt detaljerad guidebok, som till och med beskrev – med bilder och allt – hur man betalar och passerar spärren i Metron. Där fick vi också tips om hur man kunde identifiera om en biofilm var dubbad eller i original. Det fick oss att försöka leta efter lämplig film. Men det sket sig, för de enda i originalversioner som vi hittade var asiatiska filmer.

En av kvällarna blev det ändå en film. Vi satte på TV: n när vi kom hem sent. Där hade det just börjat en rysk film textad till franska. Efter ett tag begrep vi att det var Lilja-4-ever som sändes. Jag har läst ryska (utan större framgång) när jag gick gymnasiet. Jag kommer fortfarande ihåg en del ordstammar och det i kombination med fransk text gjorde att det gick att hänga med. Nu var inte konversationen och händelseförloppet särskilt komplicerat, vilket underlättade förståelsen. Man får onekligen vara med om sällsamma saker i främmande land.

Min sömnskuld är nästan obetalbar. Fyra nätter i en 1,40 bred grand lit ihop med en 30 kilo större make är mer än vad en kvinna klarar av. Underlakanet var lite för litet och gick inte att stoppa om madrassen ordentligt. Gemensamt överlakan och filt befordrar inte heller sömnen. Någon gång varje natt var jag tvungen att köra upp M ur sängen för att omdisponera lakan och filt. Antingen hade jag hela underlakanet, inget överlakan, hela filten eller inget underlakan. Vi är för gamla för sånt.

Tack Roland! Nu vet jag varför det ser ut som det gör på sajten.

OK, fröken Tjatlund är fast i barnbokslandet. Tant Mittiprick var min barndoms vänliga version av Supernanny. Hon hade kurer som kunde få de ovilligaste att utföra tråkiga sysslor. En som jag fastnade för var att om något kändes riktigt motigt så skulle man låtsas att Drottningen skulle komma på inspektion och det gällde att bli klar i tid. 

I natt skulle Drottningen komma kl 01:15. Vi var hemma 00:45 och innan Drottningen anlände skulle alla spår av Parisresan vara borta. Jag hann precis och 00:15 kunde jag bjuda henne och mig själv på ett glas vitt vin.

Bästa restaurangbesöket
Sista kvällen hittade vi ett litet hål i väggen några kvarter från oss i Montmatre. En kille i 30-årsåldern satt uppflugen på en barstol i en liten lokal med plats för 24 gäster. Som vanligt fanns menyn bara på franska, men han förklarade gärna på engelska med klassikt fransk brytning, ungefär som den Monty Pythonkypare som serverar Mr Kreosot. Köket låg i källaren och kommunikationen skedde med hjälp av en hembyggd mathiss. Stället heter nått i stil med l’Homme Tranquille och killen som serverade var verkligen tillbakalutad.

Krogen blev självklart knökfullt. Vi var tidiga och fick frågan om vi ville sitta på rökfritt. Ja, tack sa vi. Det blir här sa killen och pekade på bordet närmast dörren. I stort sett alla rökte, så det rökfria bestod i den friskluft som kom in när dörren öppnades.

Sämsta restaurangbesöket
Vi hade varit i Luxembourgområdet och gick norrut mot Seine när himlen öppnades och vi snabbt slängde oss in i rena turistfällan. Lunch ost & skinksallad kan tyckas oförargligt, men vi fick sån där färdigtärnad ost och skinka som knappt rörts av någon mänsklig hand. Alla bitar är exakt lika stora och skinkans konsistens ligger farligt nära korvens. Jag trodde inte att såna vederstyggligheter fanns i Frankrike.

Annars var vi på flera trevliga ställen. En del av restaurangerna låg bakom butiker. Fiskaffären drev en fiskerestaurang och bakom vinbutiken låg ett ställe som serverade ost och kallskuret i all anspråkslöshet.

Glädjekvarter
Vårt hotell var omringat av barer med lättklädda damer. Men det finns ingen glädje hos dagens prostituerade, och det har det förmodligen aldrig gjort. Håglösare tjejer får man leta efter. M fann ett visst nöje i att gå tio steg före mig för att flickorna skulle göra ett försök att fånga hans uppmärksamhet. Tvåan sa att man får skylla sig själv när man bokar på nätet. De hade själva hamnat i ett område för manliga prostituerade transvestiter. Det blir svårslaget.

Vad har hänt med blogg.se? Inga senaste inlägg, inga mest aktiva och ingen statistik visas på grafen. Är sajten överchokad?

Har dagens föräldrar hur mycket pengar som helst? Eller är det släktingar som inte kommer på något vettigt att ge till nytillskotten? Någon förklaring finns det säkert, för hur kan det annars krylla av barnvagnar med registreringsskylt. En orsak är kanske att föräldrarna har svårt att minnas sina barns namn och födelsedag och behöver någon form av fusklapp. Nuförtiden behöver man ju inte komma ihåg vad man bestämt. Det är bara att slå en signal på mobilen, så minnet får mindre träning.

Dagsmejan avslöjar att stans hundägare fuskar med att plocka upp efter sina jyckar under vintertid. Någon/några lustigkurrar i grannskapet har förmodligen fickorna fulla med dekorationsflaggor och när de ser en riktig maräng så sticker de dit en brokig flagga. Det gör att man blir glad över skiten. Jag tror att jag ska beställa några själv. Det ska bli ett sant nöje att gå runt och nationsbestämma exkrementen. Här var en riktig bamsekorv, det blir stjärnbaneret och inget annat.

Idag skulle jag lägga ut en ny sida på intranetet och bad fröken Petimäter korra. Pinsamt nog kom hon på mig med att stava fåtölj med o istället för å. Inte bara en gång utan två. Jag skyllde på att html-koden gör om alla åäö till konstiga tecken som gör den svår att läsa. Men samma fel två gånger det kan knappast bortförklaras.

På förekommen anledning kom vi i diskussion om hur man stavar ”baklem”. Jag höll på varianten baklem medan frk P röstade för bakläm. Vi hittade stöd för båda versionerna. Men eftersom de gällde en beskrivning av hur någon inte fick upp baklemmen, så ändrade den spörjande mejlskrivaren formuleringen till ”bakdörren”, allt  för att undvika missförstånd.

Nu återgår jag till tvätt och packning. Vi ses på torsdag.

1.
Vi besökte en äldre änka i vår bekantskapskrets. Hon berättade att hon och hennes man tidigt hade bestämt sig för att satsa sitt överskott på resor. Materiella saker är obeständiga, men minnen kan ingen ta ifrån en. Ungefär så har vi själva resonerat. Nu kunde hon dessvärre konstatera att även minnet är förgängligt. Hon hade album på album med bilder från deras resor och hon kunde t ex se sig själv fotad på kinesiska muren. Men hon kunde inte framkalla en enda minnesbild av resorna i huvudet.

2.
En annan äldre kvinna gift med en numera dement man sa att hon och Albert alltid hade haft ett underbart särlekens liv. Ja, hon är finska så hon har problem med tje-ljuden. Albert var fortfarande i god fysisk form sina 85 år till trots. Nu beklagade hon sig lite för hon tyckte att särlekens livet kom så tätt eftersom maken hela tiden glömde att de nyss varit igång.

3.
Senast vi var och hälsade på våra gamla vänner i Göteborg satt Lena och bläddrade i morgontidningen vid frukostbordet. I bladet stod det om en 70-årig kvinna som blivit våldtagen. Lenas reflektion var ”Vem vill ge sig på en 70-åring”. Hennes man var snabb ”Jag, när jag är 70 hoppas jag”.

Nu gäller det bara att komma ihåg kameran. Det har hänt mer än en gång att vi åkt iväg på resor utan den.

Guld och guld, lite kosing blev det i alla fall i löneökning. Förhandlingarna hos oss går till så att chefen förhandlar med personalchefen. Personalchefen har rollen som bad guy, som håller hårt i plånboken och chefen är the good guy och talar förhoppningsvis för varan.

Varje år kör PA med argumentet mina löneökningar kostar företaget så mycket i avgifter till SPP. OK det kanske är så, men det beror ju på att de betalat mig så dåligt tidigare och måste kompensera det. Ska jag behöva lida för det nu? Och sen kommer hon dragande med jour- och övertidsersättningar. Men jag har inte bett om det och om det förväntas att man ska vara nåbar så då är det inte fel med pekuniär uppskattning. Jag tror att jag har min chef med mig. Jag vet att han är en slipad förhandlare i andra sammanhang och min lön har ökat avsevärt sen han tillträdde.

Nog med materiella strävanden. Nu går jag ut i eftermiddagssolen.

Ja, nått konstigt material är det i alla fall. Igår åt M lunch med sin brorsa. Brorsan rekommenderade varmt filmen Walk the Line. Inte för att jag litar helt på hans omdöme. Han tyckte att Crash var sopig och Johnny Cash var en favorit under hans raggarera. Vi hade bestämt att vi skulle se den igår kväll. M ville kanske sudda bort den fadda smaken av måndagens biobesök.

Fem minuter innan jag ska gå från jobbet ringer M för så har Trean hört av sig. Han ville ha barnvakt för att de ville gå ut och äta. Vips, så ändrades våra planer och biobesöket gick upp i rök. Så är det alltid, Treans vilja är vår lag. Jag tror att M har skuldkänslor och vill kompensera tidigare brister i engagemang.

M är alla barns hjälte. Vi var ett slags stödfamilj åt en ensamstående mamma med fyra barn. När det bara var jag som kom och hälsade på, sa småtjejerna i familjen, kommer inte Sandberg anklagande. Jag dög inte alls. Av någon anledning använde de alltid bara efternamnet.

M är verkligen intresserad av barn och ett av de första jobb han hade var som förskolelärare. Men våra egna barn var inte lika intressanta när de var små och jag kunde bli lite svartsjuk å deras vägnar när han visade uppmärksamhet åt alla andra ungar. Jag var precis tvärtom. Andra barn var inte alls lika intressant som våra.

Jag ägnade kvällen åt att läsa Pippi Långstrump för treåringen. För ett år sedan hade hon inte fattat att det var Pippi som var huvudpersonen. Hon ville alltid vara Annika när de lekte, men nu är det bara Pippi som gäller.

Ytterligare en åkomma som jag är behäftad med är lakansskräck. Det är något jag delar med övriga familjen. Vi har väldigt svårt att komma i säng och igår satt vi och glodde på en dussinrulle med väldigt konstruerad intrig bara för att skjuta upp läggdags så länge som möjligt.

Har jag guldläge eller har jag guldläge? Prodsättningen av senaste projektet gick galant, bara några småmissar, och imorgon har jag lönesamtal. Det ska bli intressant.

Man har bestämt vem som ska tillträda den nya tjänsten på gruppen och jag tror att valet är bra för min del. Det blir lite mindre herrklubb över vår hörna.

Vi har numera rökförbud i jobblokalerna. Det genererar massa snack fram och tillbaka. Folk som röker känner sig omyndigförklarade och de som inte röker tycker att rökarna tar längre raster eftersom de går ut. Företaget har försökt puffa för rökavvänjningskurser men det har ingen nappat på och inga rön verkar avskräcka.

För några år sedan var det en storrökande medarbetare som dog hastigt. Hon kände sig dålig och trodde att det var något med hjärtat och åkte in akut. På sjukhuset konstaterade man långt framskriden lungcancer och på några veckor var hon död. Inte ens en gång det bet på folk. I samma veva var det nämligen en ickerökare som drabbades av dödlig cancer. Det var visserligen inte lungcancer och inte lika hastig förlopp, men alla tröstade sig med att där ser man, hon levde ju så sunt men se hur det gick i alla fall och så blossar man på.

Min mamma som rökt i 40, men slutade för 20 år sedan sitter nu med syrgas och kvävs så sakteliga. Det är KOL som tal kål på henne.

En vits till: Ströms elinstallationer AB ligger i Göreborg.

Jag sov som en påse nötter inatt. Vi har en större prodsättning idag och igår kväll kom jag på en liten tankevurpa i ett statistikprogram. Om jag upptäcker ett fel så där i sista minuten, hur mycket finns det som jag missat. Sånt underlättare inte nattron, utan kodsnuttar snurrar runt i huvudet och vid fem är det lika bra att ge upp. Så jag var väldigt tidigt på jobbet. Det blev en lång och förvirrad förmiddag.

Vi såg Capotefilmen igår. M och jag träffades på Big Burger, Medborgarplatsen, och när vi sitter och äter så dyker plötsligt Tvåan upp med S i vagnen. Hon var på väg mot biblioteket. Det blev familjesnabbmatsmiddag.

Filmen var väldigt långsamt berättad. M höll på att somna och tyckte att vi skulle gå. Jag irriterade mig till att börja med på Hoffmans fjantigt, bögiga sätt att prata, men det var väl avsikten. Inte att jag skulle irritera mig utan Capote hade förmodligen den framtoningen. Så småningom tände det till i filmen och Capote framstod verkligen som en hänsyslös utnyttjare. Mest imponerad blev jag av han som spelade en av mördarna, Clifton Collins Jr. Han gjorde en riktigt bra rollprestation.

Benjamin har rykt upp sig lite. Det trillar fortfarande av en del blad, men vi morgonens vattning kunde jag konstatera att det ändå dyker upp några späda nya.

M köpte en reseguide över Paris. Vi har varit där flera gånger men det har varit på bilsemester med en massa barn. Så det ska bli trevligt att göra andra saker än att se Disneyworld och gå  upp i Eiffeltornet. Vanligtvis brukar vi inte spendera så många semesterdagar i storstäder. Jag är hellre ute i naturen eftersom jag sitter på kontor hela dagarna. Dessutom bor jag mitt i stan.

Vi är riktiga Frankrikeentusiaster trots att vi inte begriper särskilt mycket av språket. Det landet har mycket av det som är av intresse, mat, vin, varierad natur och annat.

Arbetskamraterna med villatomter utbyter vårtecken från trädgårdarna. Vi har inte ens balkong. Men jag kan konstatera att våren är på gång för nu når solljuset in i köket och avslöjar mina långhåriga köksluckor. 

Vi har i alla fall en fin uteplats även om vi inte är ensamma om den. Vackra sommarkvällar händer det att går vi upp på Skinnarviksberget och sitter i våra fällstolar. Ibland tar vi med skaffning och vin. Sånt sätter lite guldkant på tillvaron.

Lördagens Pippikalas avlöpte utan katastrofer. Deltagarna var tio barn från två till åtta år vars föräldrar känner varandra sen tidigare. Barnen kände bara två eller tre av de andra barnen så första timmen såg de riktigt skräckslagna ut. Det var Tvåan och en annan mamma som arrangerat det hela. Vi hade med oss Treans båda barn. Flera av flickorna var utklädda till Pippi. En av mammorna som är ensamstående med ansträngd ekonomi hade varit riktigt påhittig. Hon hade fixat pippilooken genom att klippa av ena benet på två par olikmönstrade strumpbyxor och sätta på dottern båda byxorna. Pippitårtan gjorde störst succé. Två mammor hade gjort en marsipantårta i form av Pippis ansikte med flätor av kolasnören. Vi vuxna tyckte att det såg makabert ut när styckande började. Men barnen tyckte det var kul.

Melodifestivalen
Treans fru skulle gå på finalen i Globen tillsammans med sin lillasyster och Trean själv ville spela poker. Vi såg finalen hemma hos barnbarnen. Lilla M var övertygad om att hon skulle få se mamma på TV. Jag tror att hon uppfattat det hela som att mamma skulle uppträda men hon somnade besviket efter ett tag. Det var länge sen vi orkat se en hel final och jag hade samma rangordning på deltagarna som juryn.

Ettan var gräsänkling så vi käkade söndagens lunch-middag ihop. Ettan gick hem för att packa inför morgondagens Seattleresa. Efter maten kände M behov att uppsöka sin fyrbente vän. Det är hans benämning på sängen. Han har verkligen inte några sömnproblem. Själv tycker jag inte om att sova på dagen. Jag känner mig alldeles groggy och förvirrad när jag vaknar.

Vad kan då vara lämpligare än en rask promenad? Vad är lämpligare mål än en H&M-butik? Och vad är lämpligare inköp än en jeanskjol? Det kommer att vara ett alldeles lämpligt plagg på Parisresan.

På hemvägen gick jag längs Årstaviken och ca en kilometer på isen. Det var lite blåsigt men vackert i lågt stående motljus.

Fredagsfika hos Tvåan, en liten tradition vi har. De innehar en halvautomatisk Saecomaskin som fixar en perfekt espresso på nolltid. När vi skulle köpa vår espressobryggare tyckte M att det var alldeles för beiget med kvarn och bryggare i ett. Nej, han ville ha lite mer hantverk och känsla i det hela. Jag tror att han såg sig själv som en riktig barrista vid köksbänken. Så vi besitter en numera inkontinent maskin av märket Innova. Dessutom har M ledsnat på att göra kaffe så nu får jag brottas med bryggandet, jag som hellre ville ha en automatisk manick.

Fika betyder inte alltid kaffe. Igår blev det ett par drinkar istället. Tvåans make är en riktig drinkexpert och varje gång han presenterar en ny drink så säger M: Kolla hur han gör till mig med adress passa på och lär dig. Jag tycker att han kan kolla själv och överraska mig någon gång. Man han påstår att i vårt förhållande är det han som är receiver. Han får akta sig så han inte får motta en propp en vacker dag.

Tvåans dotter ska ha kalas idag. Det ska vara på temat Pippi Långstrump. Vi ska vara med och sköta fiskdammen.

…för vintern har varit alltför lång och sommarn kommer med jättesprång… OK kanske inte så stora kliv – snarare myrsteg, men igår var första dagen på länge som jag skippade tightsen på vägen hem. Imorse åkte de på igen men eftermiddagen ser lovande ut.

Morgonmöten
Jag går hemifrån vid ungefär samma tid varje morgon. Det har gjort att jag skaffat mig en massa morgonkompisar. Ja, de vet inte om att de är mina polare men det känns tryggt att samla in gänget längs vägen. Följ med mig på promenaden längs Ringvägen och över bron.
Legogubben
brukar dyka upp i höjd med Tantogården. Han har alltid en välkammad frisyr som ser så där påknäppt ut på skallen ungefär som Lars Daktussons.
Tvillingarna
är två medelålders kvinnor och tvillingar alltid likadant klädda i Gatukontorets illgula arbetskläder. Det enda som skiljer dem åt är mössorna. Jag brukar passera dem vid Tantogatan. De pratar oavbrutet i mun på varandra.

Sen har vi Indiskan               
i höjd med Eriksdalshallen. Hon verkar vara frusen av sig, påbyltad som en Michelingubbe.  Jag tror att hon ska till SÖS eftersom jag aldrig ser när jag är sen.

Strax före Skanstull dyker de upp, flera av samma kategori.

Det är panchogubbarna som hämtat Metro och struttar hemåt.

På Skanstullsbron träffar jag på Hockeyspelaren
Hon är egentligen inte alls någon polare. Hon vill alltid tvinga mötande till vänstertrafik, men jag är envisare. Som straff har det hänt att hon tacklat mig med sin ryggsäck.

Högst uppe på bron stöter jag vanligtvis på
Libanesiskan Ibland har hon sällskap med maken och de tar ett ömt farväl när han ska vidare mot Årsta. Sånt värmer hjärtat.

På hemvägen har jag inte skaffat mig några kompisar. Det blir nästa projekt.

Nu har vi haft sista örådet och en av jobbsökarkandidaterna blev utröstad. Nu återstår bara plankan. Det blir min chef tillsammans med personalchefen som tar hand om finalen och det är jag glad för.

Vi bokade, som sagt, en Parisresa och hotell sent igår kväll. Bekräftelsemailen låg och väntade i mailboxen på jobbet. Men där ligger också en massa spam med skumt innehåll. Än vill man att jag ska förlänga kroppsdelar jag inte har, än ska jag bättra på prestationsförmågan och uthålligheten eller så tror man att jag drömmer om att leva ”in the land of freedom” med förmånliga huslån. Så jag brukar börja arbetsdagen med att rensa.

Jag hade markerat ett icke önskat mail, höll ner shifttangenten och tryckte delete. Men det måste ha vilat en förbannelse över spammailet, för vips hoppade markeringen till hotellets bekräftelsemail och så försvann det ut i cyberspace. Backupen på mailservern går kl 21 och mitt mail landade efter 23. Jag kommer ihåg vilket hotell vi bokade, så problemet går säkert att lösa.

Depressionsorsaker
1.
Igår hade jag NOLL besök på min blogg. Det blir svårslaget. Jag var till och med så patetisk att jag gick in på den själv för att kolla om det var fel på statistiken. Det var det inte. Jag är så osynlig i bloggvärlden att blogg.se inte ens besvarar mina frågor. Men vad hade jag väntat.

2.
Mina lunchpolare är på kurs. Första dagen hängde jag på gubbsen för att få lunchsällskap. Men de säger sällan något som är värt att lägga på minnet. Och de får mig att känna mig lika välkommen som en fläskläpp. Det bristande intresset är förmodligen ömsesidigt.

3.
Vi förslösade vår ungdom genom att ägna närmare två timmar åt en värdelös film, Broken Flowers med Bill Murray. Varningsklockorna borde ha ringt. Jag fattade aldrig det roliga med Lost in Translation och det här skulle föreställa något liknande. Men resultatet var bara så båååring.

Vad gör man för att komma ur allmän nedstämdhet? Det första vi kom på var: Vi sticker nånstans! Vi bokade flyg med Ryanair till Paris i slutet av månaden.

Ett stort fint kontorsrum, som vår förra chef residerade i, har stått tomt ett par år. Min kollega har fikat efter det eftersom han drömt om att få plats med en soffa på rummet. Nu aktualiserades frågan om hur vi skulle disponera lokalerna för nytillskottet till gruppen. Min kollega erbjöd villigt ut sitt nuvarande rum för att själv kunna flytta in i det större rummet och på så sätt äntligen få utrymme för soffan.

Nu är jag en grym drömkrossare. Vem skulle inte vilja ha ett stort hörnrum med plats för soffa? Inte kan man låta en jämbördig sitta i ett bättre rum? Vem är så storsint? Dags för lite lobbying. Jag kastade fram tanken att det vore bra med ett större konferensrum i vårt hörn av lokalerna. Vore det inte bra om den nya fick husera i gamla konfan och hörnrummet gjordes om till sammanträdesrum?

Kollegan blev överkörd eftersom ingen kom på något bra motargument. Eller så fick jag hjälp av AL, vikarierande kontorschefen. Nu har flyttkillarna fixat så nu står det stora rummet till allas förfogande.

Min syrra och jag är inte riktigt kontanta med varandra. Senaste meningsskiljaktigheten gällde tvätten av mammas lakan. Så här lät det ungefär:
S: Nu är det faktiskt din tur att ta hand om tvätten.
(Hon har ett sätt att säga faktiskt på som kan få mig att gå igång på direkten)
F: OK, när då, då?
S: Om du kan hämta den på onsdag vore bra.
F: Visst.
S: Men tänk på att du måste mangla dem.
F: Varför då?
(Det värsta jag vet är att använda tvättstugan och jag har aldrig manglat mina egna lakan, så varför skulle jag göra det med mammas)
S: Annars får de inte plats i klädkammaren
(Modern har en riktig walk-in-closet med hur mycket plats som helst)
F: Då är det väl dags att börja slänga. Så mycket lakan kan hon knappast behöva.
S: Bry dig inte, jag får väl ta hand om det i alla fall och på med luren.

Syrran är så superplanerad och lämnar inget åt slumpen medan jag knappt planerar nånting. Det går också bra är min erfarenhet. Men det gör oss inte särskilt kompatibla.

Vår svärson vann vårt hjärta fullständigt första gången han var med på en familjeträff. Det var vi som bjöd släkten i hyresgästlokalen i vår fastighet. Vi var inte klara med allt när folket anlände och syrran kände att hon var tvungen att styra upp det hela och började skicka ut arbetsorder åt alla. När syrran började kommendera svärsonen sa han frankt ”är du nån slags arbetsledare här”?

Syrran har inte hämtat sig än, trots att det var tio år sedan. Hon har fortfarande svårt för svärsonen och återkommer då och då till händelsen och ryser över bristen på takt och ton hos den yngre generationen. Vi återkommer också gärna till den här episoden men av andra skäl.

Lat lördag
Jag lyckades sova länge. M vaknade med feber. Vid halvtolvtiden ringde Trean och ville äta (= bli bjuden på) lunch. P var i skolan och barnen hos svärmor. Mirakulös men tillfällig bot av M:s åkommor. Hemlagad lax dög inte åt M och Trean och jag var inte hungrig så de gick själva på indisk krog. Jag roade mig med att städa och handla.

När jag kom hem blev jag mer eller mindre utslängd. M var tillbaka från lunchen med återfall. Han hade hyrt en bibba filmer bl a en koreansk-asiatisk-nånting polisfilm. Jag gillar inte den typen av filmer. De är alldeles för blodiga för min smak. Sen tycker jag att man förlorar så mycket av behållningen när man inte begriper sig på språkmelodin. Är personen arg, sarkastisk eller bara nedlåtande?

Vädret var strålande så jag tog en promenad runt Riddarfjärden. På kvällen såg vi en miniserie baserad på en pulitzerprisvinnarroman (fint ord). Det var bra skådisar med och historien var inte oäven. Däremot var hantverket inget vidare.

Söndag – Tvåan och jag på vift
M fortfarande febrig. Vi har en någotsånär sprillans Peugeot, som jag kör alldeles för sällan, men på söndagen fick jag möjlighet att köra flera mil. Eftersom jag inte har kört bilen särskilt mycket har jag fortfarande problem med att hitta olika funktioner. Spänningen var olidlig innan jag fick fart på bakrutetorkaren.

Vi träffade lillsyrran. Hon håller på att återhämta sig från cellgiftsbehandlingar för en aggressiv cancer. Fysiskt verkar det positivt men psykiskt är det långt kvar. Hon är inte nöjd med sin läkare och den behandling som hon fick på SÖS och försöker byta till KS. Håret har vuxit ut och ser snyggare ut nu än tidigare. Mest för att hon har en kort frisyr. Tidigare har hon envisats med att har långt hår men det har varit så tunt och inte särskilt klädsamt. Men det kan man inte säga, hon sörjer sitt långa hår.

Ettan, Tvåan och Trean är från och med nu min benämning på våra barn. Ettan = äldste sonen, Tvåan är dottern och Trean står för yngste sonen. Den rationaliseringen har jag snott från en annan bloggare. Jag är inte alltid så kreativ, men en väldigt bra härmare. Man kan säga att jag, framförallt i mitt yrke, fört begreppet cut-and-paste till helt nya höjder.

Tvåan ringde på fredag eftermiddag och frågade om jag kunde köpa en dvd-film hon sett på en leksaksaffär. Hon var hemma med en febrig dotter, som behövde lite underhållning. På hemvägen klev jag in i affären och möttes av ett verkligt praktexempel på dålig försäljare.

Ett litet sidospår:
En på mitt jobb berättade att det första jobb hon hade när hon kom från Haparanda till stan, var på Svans skor. Där var alla säljarna vältrimmade. Om en kund t ex frågade ”Har ni den här i storlek 39” fick de aldrig svara nej, även om det visste att den inte fanns i lager. Det var bara att gå in på lagret och snabbt leta upp en eller flera liknande modeller i rätt storlek och visa för kunden. Så jobbar en bra expedit!

Tillbaka till leksaksaffären. Jag hittade inte Tvåans film på dvd-avdelningen och letade upp ett biträde och frågade om Magister Flyktfilmen var slut. Mannen tittade knappt upp och sa ”de filmer vi har står där borta”. Där fanns ingen hjälp att hämta. Jag glodde och glodde hylla upp och hylla ned utan att hitta den.

Efter fredagsfika hos Tvåan bestämmer vi oss för att åka tillbaka till Globen och leksaksaffären. Av någon anledning misstror Tvåan min sökförmåga och hon lyckas hitta filmen, om än i en annan hylla än där hon tidigare sett den.

Vi fortsätter färden till Skärholmen eftersom morsans glasögon var färdiga för hämtning. På vägen dit fastnade vi i en jättekö. Rusningstid parat men endast en fil öppen på E4:an sätter sina spår. När vi levererar glasögonen möts vi av flera rejäla utskällningar från modern. Först för att vi inte ringt och sagt att vi var försenade. Sen fick hon för sig att det inte var hennes glasögon. När jag övertygat henne att ingen mer än hon lämnar in så fina Diorglasögon, så var de i alla fall väldigt dåligt putsade. Och jag hade glömt köpa en hudkrämsom hon absolut behövde. Hon är alldeles tokig in antirynkkrämer, som de kan göra någon större skillnad på en 82-åring. När mamma begrep att det var Tvåan som var med mig och inte M, så fick hon en lång utskällning för att hon aldrig hörde av sig. Det är sånt som skapar mersmak.

På mitt jobb hälsar man alltid på varandra när man träffas i korridoren. Det är trevligt, tycker jag. För säkerhets skull gör man det varje gång man stöter ihop. En av gruppcheferna morsar alltid med att säga ”Hej, hej”, alltså hej två gånger. Jag har lagt märke till att hon även inleder sina mail på det viset. Det ser lite töntigt ut. En annan medarbetare säger inte hej så det hörs. Hon bara öppnar munnen på vid gavel för att det ska se ut som hon hälsar.

Vanligtvis är vi fyra som äter lunch ihop. Idag har en semester och en vabbar. Jag väntade med spänning hur den tredje arbetskamraten skulle agera i detta läge. Det verkar som hon inte är riktigt komfortabel när hon är ensam i mitt sällskap. Och mycket riktigt, hon hade andra ärenden på lunchen.

Häromdagen hittade jag den Olle Adolphssonskivan jag efterlyste på rea i skivbutiken. Nu när jag var solo på lunchen passade jag på att kolla in om det fanns något annat intressant till en billig penning. Det blev en skiva med Lars Winnerbäck och en gammal goding, soundtracket från the Commitments. Nu har jag kopierat dem till jobbdatorn och spelar för fullt.

Det är skönt när man själv kan välja musik. För flera år sedan, när jag jobbade på en annan avdelning, satt jag i ett stort rum tillsammans med drygt 20 andra. I rummet fanns det fyra radioapparater och en bandspelare. Bandspelarens ägare älskade Michael Bolton, två radioapparater förpestade ljudrummet med Lugna favoriter och övriga mottagare spelade ytterligare annan musik. Till detta kom den ljudnivå som ett gäng tanter själva åstadkommer. Jag bestämde mig för att försöka få tyst på det som gick att dämpa och gjorde mig väldigt impopulär när jag försökte verka för radiotystnad.

Företaget löste konflikten med att befordra mig så jag fick eget rum. Ett tips alltså: Gör dig omöjlig och du får nya möjligheter.

Jag jobbar ihop med ett gäng där de flesta är minst 10 år yngre än jag. När vi ventilerade kontaktannonser så sa AL att hennes favoriter är de av typen ”Du som åkte i rulltrappan på Åhléns i lördags kl 11:25…”. När jag som kommentar trallade Olle Adolphssons Karlsson – evig vår visade det sig att ingen kände igen texten. Ja, melodin skulle de inte haft en chans att känna igen eftersom jag är drabbad av en förbannelse. Texter fastnar hur lätt som helst i huvudet, men det till ingen nytta. Jag hör själv hur falskt det låter, så det är inte att jag är tondöv.

Min syrra slår mig i alla fall. Vid ett tillfälle när hon sjöng ihop med en massa andra var det en som vände sig om och sa: Åh, sjunger du andrastämman? Så bra prickade hon tonerna i förstastämman.

Igår kväll såg vi en absurd belgisk road movie. Det var inte så att jag gapflabbade när jag såg den. Men nu när jag rullar upp scenerna för mig själv så är det desto roligare. Filmen heter Arga män utan ben. Den handlar om två granngubbar som går varandra på nerverna. I ett handgemäng skadas de av en jordbruksmaskin och båda hamnar i rullstol. Så småningom blir de så pass sams att de beger de sig iväg för att kräva skadestånd av den finländske maskintillverkaren och man får följa med på deras irrfärder norrut. Filmen är lite långsamt berättad i grynigt svart/vitt.

Nyligen drabbades jag av ett par återkommande åkommor, fulslag och fettsot. De funkar ungefär som herpes, har man en gång fått dem poppar de upp när immunförsvaret är försvagat. 

Frågan i en återkommande TV-reklam: Lider ni av munsår? Vad tror dom? Att man njuter av det? När är ett varande munsår välkommet?

Nåt preparat av typen Vectavir finns inte mot mina plågor. Fettsot måste hanteras mer långsiktigt, men för att göra något åt fulslaget beställde jag tid hos frissan. Hon klippte och eftersom jag är ekonomisk (snål) köpte jag hårfärg och färgade barret själv. Om jag blev botad? Nja, men håret blev i alla fall snyggt. Det var visst Helena Rubenstein som sa det finns inga fula kvinnor, bara lata. OK jag är väl lat.

Kvinnoförtryck

Listan kan göras lång. Varför accepterar man sånt?

Hur hantera fettsoten? Ja, när är bästa dagen att börja en diet? Imorgon!!

Livet är ett litet helvete och det är påfrestande att hålla fyra generationer i luften, som man är tvungen till i min ålder.

Föräldragenerationen är skröplig/döende/död. Även om man själv är frisk så börjar vänner och närstående i den egna generationen drabbas av allvarliga sjukdomar. Man känner flåset i nacken. Och är det inte sjukdom så förlorar somliga jobbet och hur lätt är det att hitta ett nytt när man är past praying for? Barn är visserligen Guds gåva men emellanåt en djävla plåga. Och barnbarn får andnöd, hjärnskakning, borrelia eller något annat kul.

Men skit i det. Nu får det vara färdiggnällt. Alternativet till att bli äldre är ännu mindre tilltalande.

M tycker att jag är morbid som gillar att läsa dödsannonser. Själv läser han med stort intresse kontaktannonserna. Vad säger det om vårt förhållande? Jag säger bara att om en av oss dör, öppnar jag café!

Apropå kontaktannonser så har jag trallat på Olle Adolphssons Skriv till Karlsson - evig vår ett par dagar och jag försökte hitta någon cd-skiva med honom på nätet. Jag hittade just inget. Det tycks bara finnas nytryck där Monica Zetterlund sjunger hans låtar. Det blir väl till att leta i reabackarna efter sån mossig musik.

När jag gick på högstadiet hade vi ett mycket aktivt elevråd som anordnade film- och visaftnar. Olle Adolphsson var där flera gånger, men ungdomar var nog inte hans rätta publik. Det märktes tydligt att han under kvällens gång blev mer och mer irriterad på att vi inte var tillräckligt tysta och stilla. Och vi elever tyckte nog att han var lite för gammaldags för vår smak. Men nu har jag gått i barndom och skulle gärna vilja lyssna till låtar med kvalitetstexter.

Jag tänkte haka på en trend jag lagt märke till hos diverse kolumnister. Det kanske inte är den senaste trenden, eftersom jag inte är särskilt trendkänslig utan lägger märke till saker först när jag snubblar på dem.

Det var ingen überraskning för mig att Crash fick en Oscar för bästa film. Jag har tidigare framhållit att den är den überlägset bästa film jag sett på länge. Men eftersom jag oftast ser filmer först när de kommit på DVD så har jag inte ännu kollat på värsta konkurrenterna. Vi hade tänkt gå på Truman Capotefilmen igår kväll. Men att streta runt med en tvillingvagn i snömodden hela eftermiddagen, tär på überarmarna och då är det mycket lättare att hyra film.

Vi såg the Upside of Anger. Jag fick übertala M om filmvalet. Han gillar action/thriller mer än relationsdrama. Men jag var envis eftersom huvudrollsinnehavaren är Joan Allen, en skådis som är überdängare på att spela svala, stela kvinnor som egentligen kokar inombords. Hon gjorde ett outplånligt intryck på mig i filmatiseringen av Arthur Millers Häxjakt. Både M och jag var überens om att filmen var bra.

Film nummer två var M:s val, en holländsk film med titeln Läckan. En ung polis springer på sin kriminelle barndomsvän och übertalar honom att bli informatör. Det är alltid kul att se icke-hollywoodproducerade filmer men jag skulle inte bli förvånad om storyn überförs i en amerikansk version.

Men det kanske är lite überilat och übermaga att tro att man förstår sig på trender? Jag kanske überdriver eller borde überge trender jag inte begriper?

Min mor har speciella förmågor. En framträdande förmåga är att hon inte kan hålla sams med andra kvinnor. Hon tycker t ex bättre om sina svärsöner än sina egna döttrar. Till och med kommunen har fattat galoppen och skickar bara manlig personal i hemtjänsten. Distriktssköterskan Jens har tumme med morsan.

Vi växte upp i en nybyggd förort där övervägande andelen kvinnor var hemmafruar. De sysselsatte sig en hel del med att fika hos varandra och dryfta sitt största gemensamma intresse, dvd sina medmänniskor. När jag var i åttaårsåldern rök mamma riktigt ihop med en grannfru, som hon tyckte snackat en massa skit om henne. Mamma skrek riktigt teatraliskt åt henne ”Måtte maskarna äta upp dig inifrån” inför en chockad omgivning. Den kvinnan dog i levercancer tre månader senare. Efter det var alla gårdens hemmafruar såå lena i truten. Ingen ville drabbas av onda ögat.

När vi döttrar kom upp i tonåren prickade hon in när vi förlorade oskulden. När vi blev gravida visste hon det före oss. Det behövdes inget ultraljud för att fastställ kön. Mamma visste.

Riktigt scary var det i höstas. Jag hade varit på en tvådagarskonferens. På första kvällen var det middag med efterföljande dans. Jag tycker att det är jättekul att dansa och eftersom de flesta konferensdeltagarna var män tillbringade jag kvällen på dansgolvet. En av deltagarna, som är riktigt snitsig på att stuffa, stötte rejält på mig. Till slut sa jag att jag inte var intresserad av något mer än att dansa. Det ska mycket till innan jag gör något som gör att jag inte kan titta mina närmaste i ögonen. Trots att inget hände hade jag i alla fall dåligt samvete. Jag kanske kände mig lite billig för att mitt beteende hade missuppfattats.

Dagen efter var jag hos morsan och när jag skulle gå sa hon inte ”hälsa M” utan ”hälsa Bjarne” och ”varför sa jag så? Jag känner ingen Bjarne och har aldrig gjort det ”.

Jag sa aldrig varför, men mitt dåliga samvete hette just Bjarne.

Nätet är fantastiskt. Jag hade anledning att googla på ett företag som heter Transwest och får upp en massa träffar. Ovanför träffarna fick jag frågan Menade du: TRANSVESTIT  . Nää, det gjorde jag verkligen inte. Har sökmotorn snuskig fantasi?

Min syrra berättade härförleden om en husläkare med sådan. En av hennes grannar hade gjort illa fingret och behövde läkarvård. Eftersom grannen var till åren kommen, följde syrran med henne till vårdcentralen. Efter omplåstring frågar läkaren hur skadan hade uppstått. Den lilla damen ville inte berätta hur det gått till för hon tyckte att hon burit sig så klantigt åt. Efter flera ”Jo men berätta” säger läkaren ”Var det något sexuellt?”

Jag vet inte vilka böjelser läkaren hade, men personligen tycker inte jag att det är särskilt upphetsande att klämma sig i dörrar.

Det finns två sorters människor, en sort som delar in folk i grupper och en som inte gör det. En gruppering som jag tillhör är småhandlare. De som handlar mat varje dag och så gott som aldrig på stormarknader. Rätt som det är blir man bortbjuden eller så orkar jag inte laga mat och då blir det till att kasta. Idag förärade jag Vi-butiken vid Skanstull med ett besök. Det var av flera skäl:

Undrar just vilken ”PR-konsult” som formulerar ett anslag på en livsmedelsbutik ”Stängt två dagar för sanering”. Vad är det för fel på att mörka med t ex ”Stängt för inventering” eller ”för renovering”? Det har stått i lokalblaskan att kunder sett råttor kila mellan gondolerna, men det känns inget vidare att handla där när de öppnar igen. Hur gör man när man sanerar p g a råttor? M säger att man strör ut ett giftpulver som fastnar i pälsen på dem och när de slickar sig eller varandra får de i sig giftet och dör. Men hur undviker man att pulvret hamnar på matvarorna? Nej, jag håller mig nog borta från den butiken ett tag framöver.

M är ute och tar några öl med kompisar. Det gav mig tillfälle att se Fredrik Lindströms sista dialektprogram på datorn. Verkligen en förnämlig tjänst på SVT:s hemsida, att man kan se missade program. Visserligen blir bildkvaliteten inte något vidare. Men det gör inte så mycket med den typen av program som snudd på lika gärna skulle kunna sändas på radio. Jag gillar utläggningar om språk och språkfrågor. Programmet handlade om dialekter i svenska Österbotten.



Mitt första sommarjobb var som servitris på en lunchrestaurang. I köket jobbade en tjej från Österbotten. Rätt som det är hör jag henne vråla: ”En lock, en lock”. Märkligt, tyckte jag. Det är knappast okänt att det finns massor av lock i ett kök. Eller är det en massa hårlockar i maten? När jag kom ut i köket pekade hon skräckslaget på en stor spindel. Jag hade ingen aning om att de där långbeniga spindlarna heter lockespindel och i hennes hemtrakter sa man kort och gott lock om dem.

Där sitter jag i godan ro och sorterar tankarna när telefonerna börjar ringa ilsket. Avdelning efter avdelning meddelar upprört att deras datorer fallit i koma med fryst skärmbild med konstiga felmeddelanden. Jag börjar prata ner dem: Vad försökte ni göra? Jobba! I vilka program? Alla! Denna gång hade jag lite att gå på eftersom de inte kunde trycka bort sina felmeddelanden när tangentborden inte funkade.

Efter några minuter kunde jag konstatera att en användare startat en helsikes massa program. När jag kom till hennes arbetsstation fattade hon ingenting. Hon hade inte startat några applikationer. Inte hon själv men det visade sig att hennes handväska var lämpligt placerad på Enter-tangenten och startade gång på gång ett och samma program och snodde på så sätt alla resurser i databasen. Det tog ett tag att stänga alla processer och det kostade företaget ett stillestånd på 30 minuter, totalt 40 timmar upp i rök: Allt för en handväskas skull. Somliga av våra programbrukare visar sig vara missbrukare. 

Själv är jag tablettmissbrukare. Jag skulle tro att det skulle löna sig att satsa pengar i MalacoLeaf, Läkerolföretaget. Hela vår familj knaprar i oss åtminstone en ask var om dagen. Man undrar vad de har för vinstmarginaler. En ask kostar mellan tio och tolv kronor. Om jag skulle gå på avvänjning och satsa de sparade pengarna på aktier istället.

Nu får det vara nog! Snön bara vräker ner. Det var länge sen vi hade en vinter med ett så envist snötäcke. Jag är less på att halka runt på snömoddiga trottoarer. OK, det är kanske kul sportlovslediga skolungar men personligen gör jag mig mycket bättre på barmark.

Jag har ägnat mig att gräva ut de geologiska lagren på mitt skrivbord. Förutom smulallergi så lider jag av pärmskräck. Jag vet att om jag skulle få för mig att sätta in några papper i en pärm, så är det för evigt förlorade. Den idag självklara pärmen/pärmfliken att placera dem i/på är fullkomligt ologisk i övermorgon. 

Nu organiserar jag det hela så att papper jag tycker att jag kan avvara läggs i återvinningspytsen. Resten får ligga kvar på skrivbordet. Sen tömmer jag returpapperslådan underifrån. På det sättet har jag lite marginal om jag skulle sakna något kasserat papper. Idag återfann jag tre förändringsförslag i kritlagret. Förslag som jag skulle ha utvärderats senast i årsskiftet. Man skulle aldrig kunna tro att jag var ordningsman i skolan.

Det finns somliga här som jag tror satt i system att lämna in fåniga förslag, som ett sätt att dryga ut lönen. Företaget har som policy att uppmuntra förslagsverksamheten och betalar ut en hundring oavsett om idén genomförs eller ej. De som kommer med verkligt vettiga förslag (som jag själv alltid gör) får inget för det eftersom man tycker de har en tjänst där det ligger i själva jobbet att komma med förbättringar.

Nu vet jag tre personer som visat intresse för den utannonserade tjänsten på min grupp. En ringde mig igår för lite frågor. Jag svävar i okunnighet om vem det var för han nämnde aldrig sitt namn.